- Project Runeberg -  Historiskt bibliotek / Sjette delen /
431

(1875-1880) With: Carl Silfverstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom hvars upptagande Fredrik kände sig djupt förolämpad.
I Jan. 1563 afgingo Jacob Brockenhus och Korfits Ulfeld till
Sverige [1]. De framburo gemensamt till Erik ett förslag från
Fredrik att medla mellan Sverige och Polen, hvilket dock
tacksamt afböjdes under förevändning af bristande fullmakt. Ulfeld
hade emellertid ensam ett uppdrag, för hvilket det andra kanske
blott var täckmanteln; det rörde rikenas vapen. Erik svarade,
att ehuru han väl kunde hafva orsak att föra Danmarks
och Norges vapen, ville han dock låta lejonen falla, om Fredrik
borttog kronorna ur sitt. På några andra vilkor gick han icke
in. En föreslagen sammankomst mellan konungarne gillade han
och utsåg Kalmar till mötesplats [2]. Erik väntade sig nu
åtminstone för en tid ej annat än vänskap af Fredrik — och
dock tog denne samtidigt det första steget till öppen fiendtlighet.

Förhållandet var följande. Att afsluta giftermålsunderhandlingarne
med Hessen hade Erik i Januari afsändt Sten Erikson
(Lejonhufvud), Gabriel Kristerson (Oxenstjerna) och Jöran Fincke
till Tyskland [3]. Vid underrättelsen om deras annalkande
beslöt Fredrik att tills vidare kvarhålla dem, emedan han hvarken
fått bref eller bud från sina i Sverige varande sändebud och
fruktade, att de hindrades från att återvända. Antagligen kan
man dock äfven deri finna en orsak till hans beslut, att han ej
viste, hvad svenskarnes »beställning» i Tyskland var [4]. Ärligt
gingo ej danskarne till väga. D. 16 Febr. anlände Gabriel
Kristerson och Jör. Fincke till Köpenhamn, d. 18 kom Sten
Erikson. Gång på gång anhöllo de hos kanslern Johan Friis om
pass att få draga vidare. Lika ofta undanskyllde sig denne med,
att han ej fått bud från Fredriksborg, där konungen vistades [5].
Trött vid att längre bida och med tanke, att passet kunde skickas
efteråt, sökte den häftige Sten Eriksson den 20 Febr. med våld tränga


[1] Kreditiven dat. d. 8 Jan. R. R. III.
[2] Svaren på båda danska sändebudens framsättning och på Ulfelds
ensam följde ss. bilagor med svenskarnes svar vid gränsmötet 1569 d. 16 Aug.
De äro afgifna inför konungen i Upsala d. 16 Febr. Dan. 1568—72.

[3] Instrukt. dat. 5 Jan. Titul. Reg. 1522—1592 R. A. Själfva uppgåfvo
de Sachsen såsom mål för sin resa. Här skulle landtgrefven möta dem. J.
Fries d. 19 Febr. till Fredrik. Dsk. Mag. IV, 209—11. En relation om
beskickningen finnes af Grabr. Kristerson i Ox. Saml. Handl. t. Erik XIV:s Hist. R. A.
[4] T. Eil Hardenberg och M. Gyllenstjerna d. 15 Febr. T. o. a. L.
[5] J. Fries d. 19 Febr. t. Fredrik. Dsk Mag. IV s. 209—211. Här
lofvar Friis sig skola uppehålla svenskarne med goda ord, men tror sig ej
kunna Tundra dem få bud öfver till Sverige, att de voro arresterade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:05:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/histbib/6/0439.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free