Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
JÖRG ENSEN : DEN NORDISKE KIRKES GRUNDLÆGGELSE.
XI
hallen, af hvilka troligen funnits ett i hvarje sysla, ett mellanled
mellan biskopskyrkornas kapitel och sockenkyrkorna. Ursprungligen hafva
dessa »syslokapitel» kontrollerat de privata kapellerna och presterna,
blott för så vidt vederbörande kyrkopatronus ville underkasta sig en
sådan kontroll; men det kan väl tänkas, att kyrkan ständigt skärpt
sin uppsigt och pålagt menigheterna eller de enskilde en förpligtelse
i detta stycke samt låtit det privata förhållandet allt mer ocli mer
förvandlas till ett offentligt. I Danmark så väl som i Norge hafva
derför andra offentliga kyrkor kommit efter den första uppsättningen
af syslokyrkor. Till sist har, som sagdt var, motsatsen mellan de olika
slagen af kyrkor alldeles försvunnit.
När förf. skall göra sig reda för det egendomliga i våra förfäders
uppfattning af kristendomens andliga sida, framhåller han med rätta
såsom ett ytterst vigtigt moment, att det endast är i norden, som
kyrkans långsamma och likväl obehindrade framgång sammanfallit
med det nationella andliga lifvets > högsta blomstring och sjelfständiga
fulländning. Annorstädes träffade kyrkan antingen folk, hvilkas
egendomliga utveckling för länge sedan utblommat och lemnat rum för
en redan nedärfd öfvermättnad, eller folk, hvilkas hedendom ännu
balen rå afgudadyrkans barbariska prägel. Begge delarne finnas också i
norden, men de stå jemnsides, och mellan dem står en sund och
kraftig befolkning, hvars tro är mer eller mindre undergräfd, men
hvars trängtan efter tro är lefvande och stark, och hvars hängifvenhet
åt trons föremål blir djup och innerlig, emedan hon icke blott är xiy
till sitt innehåll, utan ny såsom andlig magt. När t. ex. saehsareri
lade bort åsatron, så förblef han dock i viss mån oförändrad.
Liksom Kristophorus, hvilken alltid tjente den starkaste, så sågo
nämligen de flesta germaniska folken i Kristus blott den störste af
lijelte-gudar. Kristus är en höfding, apostlarne hans hirdmän, intåget i
Jerusalem är hans triumftåg, korsfästelsen hans hjeltedöd för lömska
fienders hand. Så framställes den heliga historien i sachsarnes
»Iieli-and», och många sådana drag igenfinnas hos deras stamfränder. Men
när nordbon, från tron på sig sjelf, eller från tron på den Odin, som
en gång — när visste ingen, ty »alltid stirrar den grå ulfven på
gudarnes flock» — skulle falla i strid, kom till tron på den hvite
Krist, så hade han sjelf i grund och botten blifvit en annan. För
nordbon blef frälsaren icke någon »Heliand», någon härman med följe,
och ordet »tro» fick icke hos oss betydelsen af blott trohet, som är
barbarernas högsta idealitet. Ordets grundbetydelse inses genom dess
förbindelse med »å (på)», icke med »mot»; den andliga rörelse,
hvilken betecknas såsom tro, är icke en prestation såsom troheten, utan
ett hängifvande såsom kärleken. »Trons föremål är Kristus, den ende
guden, »vår herre», han som i tidens begynnelse skapade allt, han
som lefde ocli led här på jorden, han som en gång skall döma
lefvande och döda. Man missförstår alldeles den tiden, om man icke
noga fasthåller detta; under den äldre medeltiden möta vi sällan eller
aldrig något vitnesbörd om ett förhållande till den gud, som Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
