Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
ANTINORMaNNISMEN I DEN RYSKA HISTORIEFORSKNINGEN.
XXXIJI
elfte århundradet, dels af novgorodernas samfärdsel med de
baltiska kustländerna och Gotland. Legendens »novgorodska» färg röjer
sig särskildt deri, att de varjagiske höfdingarne inkallas alldeles som
furstarne i den novgorodska republiken. Emellertid har denna
»legend» genomgått flere faser af sin utveckling, innan hon fått den
form, i hvilken hon uppträder i codices Laurentianus och Hypatianus.
Upprinneligen har legenden »icke sammanblandat Rus’ och varjager»,
ntan framstält Rus såsom ett af de inhemska folk, hvilka inkallade
varjagerna, såsom tydligen framgår deraf, att en dylik version är
bevarad hos Stryjkowski m. fl. polske historieskrifvare från det sextonde
århundradet, hvilka hade framför sig numera förlorade ryska
medeltidsannaler. I denna jemförelsevis oförfalskade form infördes legenden i
den kijevska Povêst’ vremennych let i början af det tolfte århundradet;
utan tvifvel har kompilatorn af Povêst’ (enligt Ilovajskij igumenen
Silvester i ett kloster nära Kijev) arbetat under Vladimir Monomachs
ögon, hvilken var gift med Harald Godvinssons dotter Gyda, och
hvilkens son Mstislav hade Inge Stenkilsson till svärfar, hvadan ju hans
sympatier för den varjagiska härstamningsteorien lätteligen förklaras!
Sedermera förflöt ytterligare ett århundrade, innan Rurik uppdiktades
och interpolerades i »legenden» af den kompilator, som nu i början af
1200-talet sammanfogade Povêst’ vr. 1. med den yngre Kijevska
krönikan, som i codex Hypatianus går till år 1201. Enligt förf. var denne
kompilator en af Silvesters efterträdare, igumenen Moses, hvilket
framgår deraf, att i slutet af krönikan talas icke mindre än trenne gånger
om Moses i gamla testamentet, en tydlig »vink» angående
författare-skapet! Motivet till denna interpolation var — tacksamhet af
igumenen Moses emot Rurik Eostislavitsj, som var storfurste i Kijev
1195—1202, och som visade hans kloster (Vydubetskij monastyr)
stor ynnest. Slutligen hafva »Eus’ och varjager sammanblandats» af
yngre, nordryske afskrifvare efter Kijevs förhärjning, en orimlighet,
som icke kunnat uppstå hos en Kijevsk munk, enär han ju måste
veta, att det ryska namnet af ålder var fäst vid landet omkring Dnepr.
Sådan är i korthet Ilovajskijs teori (Razyskanija sidd. 230 ff.,
288 ff., 343 m. fl. st.; Istorija Rossii sidd. 177 ff.). Förf. är dock
icke fri från motsägelser; stundom synes det, som han ville hänföra
den novgorodska »legendens» uppkomst först till det tolfte århundradet
och dess öfverflyttning i den Kijevska krönikan till början af det
trettonde. Hans lära har synbarligen mognat under polemikens
fortsättning; emellertid tro vi, att ofvanstående framställning är mest
öfverensstämmande med hans tankegång.
När man i originalet följer författarens deduktioner, hafva de ofta
något bestickande genom ett visst sken af samvetsgrann och i
detaljerna inträngande källkritik. Men detta intryck förlorar sig, när man
sammanställer de förmenta resultaten af denna granskning, hvarvid det
visar sig, att de egentligen äro en väfnad af de mest godtyckliga
hypoteser, som ömsesidigt skola stödja hvarandra. För det första är
Hist. Bibliotek. 1879. V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
