Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
otto sjögren.
18
tillvaron af ett corpus delicti, icke blef vederlagd; mot det andra,
att advokats begagnande ej af svensk lag föreskrifves; kvad det
tredje angår, torde medgifvas, att hofrätten i Dorpat formaliter
varit rätta forum för att i första instansen handlägga det
Patkul-ska målet.
Andra frågan blef: »om svarandena ej bort få begagna sin
exceptio dilatoria (yrkandet på samtliga ridderskapets hörande).
De hade ej till sitt försvar brukat någon litis contestatio, utan
blott exceptiones, af hvilka nämnda exceptio dilatoria till slut
vidhållits. Mot de af åklagaren anförda skäl till dennas
förkastande anfördes, att den plägar äfven i mindre vigtiga mål
upptagas, att Patkul dragit i tvifvelsmål, huruvida Lifland vore
formligen incorporeradt i Sverige, och att han för en stor del a.f de
öfverklagade handlingarna åberopat ridderskapets uppdrag; i följd
häraf ansågs nämnda exceptio hafva bort upptagas, Fråi^ svensk
sida kan anföras, att Patkuls bestridande af Liflands
incorpore-ring med Sverige upptogs just som kärnan af hans
högmålsför-brytelse, och att åklagarens replica tydligt framhöll, att svaranden
ej tilltalades för det han mottagit ridderskapets uppdrag utan
för det förgripliga sätt hvarpå han utfört det.
Tredje frågan blef: »om af acta visar sig, att skäl till
anklagelse, lydande å crimen læsæ majestatis, förefinnes». Mot de
facta, som af åklagaren i libellus anförts, invändes, att Patkul
icke blifvit mot sitt förnekande öfverbevisad om ondt uppsåt
(dolus) hvarjämte betänkandet äfven i öfrigt upprepar, hvad
Patkul i sin exceptio anfört för att förminska tillräkneligheten af
sjelfva facta: tvärtemot åklagarens tydligt formulerade (i
»ratio-nes dubitandi» dock återgifna) påståenden, résonneras som om
sjelfva deputationen och afgifvandet af relationen varit åtalade;
deliberanda framställas som blott öfverläggningsämnen i
privile-giifrågor och dertill ej bevisligen af Patkul författade ; i
instruktionen varsnas intet öfvergrepp, i de residerades åtgärder endast
obetydligheter och i böneskriften den mest lojala underdånighet;
alltså, menar han, står intet skäl till anklagelse att upptäcka.
Den tyske juristens utlåtande utgör, som man ser, i allt
hufvud-sakligt ett upprepande af, Patkuls exceptio och torde således
från svensk sida kunna bemötas helt enkelt med en hänvisning
till åklagarens replica.
Fjerde frågan rör lejdebrefvet, hvilket påstås hafva varit
så affattadt att Patkul med skäl kunnat misstro det, hvadan hans
flykt varit juridiskt tillåten. Till detta påstående måtte Patkul
hafva gifvit anledning genom den falska uppgiften, att
lejdebrefvet meddelat honom löftet att återvända i sin förra säkerhet
med tillägget »lag likmätigt», hvilket han sedan öfversatt med
»so iveit die Rechte vermögen». Lejdebrefvets original har
orden: »som lag säger», hvilka ej gerna kunna misstydas som
försåtliga. Den femte frågan rör dödsdomen öfver de klagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
