Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppenbarelse och historia. En sammanställning ur Nathan Söderbloms skrifter. Av Ärkebiskopinnan Anna Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Job kämpade med teodicéns problem. Han vann ingen
teoretisk klarhet. Han kunde icke finna ett för tanken
tillfredsställanade försvar för Guds rättfärdighet i denna
konstiga och ojämna värld. Men han fann och erkände
sin egen förhävelse, och han bekände inför Guds
majestät: »Förut hade jag hört talas om dig, men nu hava
mina ögon sett dig, och jag nedfaller i stoft och aska.»
Mänsklighetens förnämsta dokument om teodicén och
det eviga livet är den underbara lärodikt och bekännelse,
som i Psaltaren står under nummer 73, en psalm av Asaf.
Psalmisten rör sig icke endast med tankens problem.
Saken är för honom blodigt allvar. Världsstyrelsens
orättfärdighet föröder hans eget liv. Han ser huru de fräcka,
som tala hånfulla ord, hava framgång. Vartill tjäna då
renhet och rättfärdighet? Ett ögonblick övermannar
honom tvivlet och förtvivlan. Men han kämpar mot tvivlet
och förebrår sig själv och säger: »När mitt hjärta
förbittrades och jag kände styng i mitt inre, då var jag
oförnuftig och förstod intet!» Men nu ter sig något nytt. Han
hamnar icke i en lugn slutledning från vissheten om det
godas och den godes rätt och Guds ledning. Nej, det är
Guds närhet som överväldigar honom, kärleken till Gud.
Vad betyder allt i jämförelse med att äga Herren?
Här sker nu i dessa evigt minnesvärda verser för
första gången i religionens historia en åtskillnad mellan vad
människor kalla lycka och människans sedliga och
religiösa välfärd. Allt jordiskt sjunker undan. Gud är allt.
Psalmisten överlåter sig helt, utan frågor, utan förbehåll.
Bekännelsen lyder: »Dock förbliver jag städse hos dig;
du håller mig vid din högra hand. Du skall leda mig efter
ditt råd och sedan upptaga mig med ära.» Nu sker undret.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
