Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Karaktersbilder ur persernas historia - Cyrus, Kambyses, Darius - I. Cyrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 134 –
Athen», ljöd svaret. Krösus förundrade sig öfver att lian satte en
simpel borgare framför honom, den store konungen, och frågade
missnöjd: »Hvarför anser du denne man som den lyckligaste?»
»Denne Tellus», svarade Solon, »lefde i Athen, när staden var
blomstrande och lycklig. Han hade vackra ocli goda barn, ja,
ban lefde så länge, att han fick se sina barnbarn, och alla hans
barn öfverlefde honom. Själf var han en redbar man och aktad af
alla. Han hade sin tillräckliga bärgning, lefde nöjd och lycklig
med den och uppnådde hög ålder samt fick slutligen dö i en
segerrik drabbning för sitt fosterland. Hans landsmän hedrade hans
minne med en ärestod, som de reste öfver honom.» — »Men hvem
anser du efter honom vara den lyckligaste?» frågade konungen.
»Tvenne grekiska ynglingar», svarade Solon; »Kleobis och Biton.
De voro bröder och ägde en utomordentlig kroppsstyrka. Båda
segrade en gång i våra offentliga kämpalekar. Därjämte hyste de
en innerlig kärlek till sin gamla moder. Hon var prästinna. En
gång, då hon nödvändigt måste infinna sig i templet och hennes
oxar icke kommo i rätt tid ifrån fältet, spände sig hennes söner
själfva för vagnen och drogo sin gamla moder till templet. När
nu folket med beundran såg härpå, när männen berömde
ynglingarnas kraft och dvgd samt kvinnorna prisade modern lycklig
att äga sådana söner, blef modern djupt rörd. Glad skyndade
hon med sina söner in i templet, kastade sig ned inför gudinnans
bild ocli bad, att hon måtte gifva hennes barn det, som vore dem
nyttigast. Då försjönko de bedjande ynglingarna i en djup sömn,
hvarur de aldrig vaknade. Men grekerna uppreste ärestoder till
minne af dem och deras vackra gärning.»
»Du främling från Athen», ropade nu Krösus missnöjd, »anser
du då min lycka så ringa, att du icke en gång jämför mig med
vanliga medborgare?» Solon svarade: »O, Krösus, ofta är en fattig
man vida lyckligare än en rik. Och dessutom betänker jag alltid,
att det mänskliga lifvet väl kan räcka i sjuttio år och att under denna
tid mycket kan förändra sig. Ingen bör prisas lycklig före sin död.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
