Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Karaktersteckningar ur grekernas historia - I. Lykurgos och Solon - Lykurgos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 1(55 —
måste delas, om olikheten i förmögenhet skulle försvinna.
Dyrbarheter af guld och silfver samt penningar voro lätta att dölja,
och godvilligt skulle nog ägarna icke lämnat dem ifrån sig. Hvad
gjorde nu den kloke mannen? Han afskaffade alla guld- ocli
silfvermynt samt införde mynt af järn, men detta var så tungt och
stort, att den, som t. ex. ville behålla en summa af blott ett par
hundra kronor, måste hafva ett stort rum för dess förvarande och
till dess fortskaffande använda en vagn med två hästar. Så snart
det nya myntet kommit i omlopp, upphörde en mängd förbrytelser
i Sparta, tv det kunde hädanefter icke falla någon in att förskaffa
sig penningar genom stöld, bedrägeri eller mutor. Med guld- ocli
silvermyntet försvann äfven en mängd onödiga konster, utan att
Lykurgos behöfde särskildt afskaffa dem. De öfriga grekerna
betackade sig nämligen för järnmyntet, och härigenom kunde man i
Sparta icke köpa några utländska varor; icke ett enda
handelsskepp anlöpte Lakoniens hamn, ingen lärare i vältalighet, ingen
spåman, ingen guldarbetare besökte vidare det fattiga landet. På
sådant sätt måste lyxen dö af sig själf, och de inhemska
konstnärerna öfvade sin skicklighet på det oumbärliga husgerådet,
såsom sängställen, stolar, bord och bägare. För att än
verksammare bekämpa all yppighet, införde Lykurgos offentliga, gemensamma
måltider. Ingen fick intaga sin måltid hemma i sitt hus, ej ens
konungarna. På bestämda tider måste alla infinna sig på torget,
hvarest man spisade gemensamt vid stora bord. Hvarje
bordssällskap bestod vanligen af 14 personer, och hvarje bordskamrat
lämnade sin månatligt bestämda andel i mjöl, vin, ost och fikon samt
något litet penningar till inköp af sofvel. Den, som anställde ett
offer, sände dessutom en förstlingsgåfva ocli den, som fällt något
villebråd, en del af sitt jaktbyte. En älsklingsrätt var den s. k.
svarta soppan, en blandning af fläskspad, blod, ättika och salt.
En främmande furste, som hade hört talas om denna soppa, lät
en gång en spartansk kock komma till sig för att laga till en sådan
rätt. När den var färdig, ville den emellertid icke smaka fursten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
