Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Tyska gudar och hjältar - I. Hertha och Oden - Wodan eller Oden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de fallna hjältarna! De, men också blott de, sväfvade upp till
Wodans eller Odens eviga himlarymder. Där låg Valhall, den
stora, sköna gudaborgen med femhundra torn och femtio portar.
Här var de tappras boning, här förde de ett härligt lif, ty de fingo
följa sina käraste vanor, uppnå sina käraste önskningar. Dagligen
red Oden ut med dem utanför borgen, och där tumlade de sina
hästar och fröjdade sig med glada kämpalekar. De genomborrade
hvarandra med svärden, klöfvo hvarandras hufvuden och utdelade
så väldiga hugg, att armar och ben flögo omkring, men då
striden var slut, sutto alla åter till häst, oskadade och friska, som
om intet händt, och i glädje gick tåget tillbaka till Valhall. Här
väntade måltiden. De satte sig vid långa bord och försågo sig med
sin älsklingsrätt, det läckra fläsket, hvarpå det var god tillgång i
Valhall, ty galten Skrimmer förblef alltid hel, om man än dagligen
afskar stora stycken ifrån honom. De hungriga kämparna gladde
sig åt den rikliga måltiden, läto den kraftiga steken sig väl smaka
och drucko i långa drag det kostbara mjödet, som Valhalls eviga
jungfrur, Valkyriorna, räckte dem i sköna dryckeskärl. Äfven på
mjölk fanns det öfverflöd, ty geten Heidrun’s jufver sinade aldrig.
Så tänkte sig de gamla germanerna guden Odens rike, och
det var intet under om sålunda de fria suevernas lif bestod i
nästan beständiga strider i fejd emot främmande folk eller kamp
med hemlandsskogarnas vilda djur! Därigenom ansågos äfven
mod och uthållighet i striden såsom mannens högsta dygder, och
lika naturligt var det, att germanerna ärade sin Oden öfver allt
annat, då han beskärde dem det högsta goda, de kunde önska
sig. Och i sanning, ingenting liknade den vördnad, hvarmed
semnonerna och andra sueviska folk nalkades den åt Wodan helgade
lunden. Sin djupa vördnad ansågo de sig ej bättre kunna uttrycka
än genom att offra sitt högsta goda. Men deras högsta goda var
friheten, och därför djärfdes ingen suevisk man att nalkas Odens
lund annat än med fjättrade lemmar och i den ödmjukaste
ställning. Ingen vågade se upp, när prästen offrade åt guden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
