Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. De romerska kejsarna och kristendomen - II. Titus, Trajanus och Marcus Aurelius - Titus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 37 —
med strömmar af blod. Inom staden rasade en förfärlig
hungersnöd, och på de platta hustaken och gatorna såg man liken af
ihjälhungrade kvinnor och barn ligga i hopar. En af hunger
vansinnig kvinna hade till och med slaktat sitt dibarn och
framsatte köttet för de inträngande soldaterna att äta. Ryktet om
denna gärning kom till Titus öron. Han slog händerna
tillsammans öfver sitt hufvud och anropade gudarna till vittnen, att lian
icke vore skulden till denna gräslighet. Så mycket mer
upprördes han af judarnas styfsinthet; de försvarade sig ännu på borgen
Zion och i templet. Slutligen voro äfven dettas förgårdar i
romarnas händer, men då judarna ändå icke ville gifva sig, satte
en romersk soldat eld på den härliga byggnaden, och den
uppgick i lågor. Ännu en månad höll sig borgen och nu uppfylldes,
hvad Jesus förutsagt. Den stora präktiga staden sjönk i ruiner,
de flesta invånarna dödades, många såldes till slafvar eller fördes
till främmande länder. Huru förfärligt gick ej nu på det
olyckliga folket den förbannelse i fullbordan, som det vid Jesu
korsfästelse själf nedkallat öfver sig: »Hans blod komme öfver oss
och våra barn!» Titus skulle hafva förkunnat judarna nåd, blott
de ej varit förblindade af sitt halsstarriga hat mot romarna. Nu
blefvo de spridda öfver alla länder och lefde, hånade och
föraktade af de andra folken, såsom ett utstött, af Gud öfvergifvet släkte,
och först vår tid har det blifvit förbehållet att förbättra de
olyckliga judarnas lott.
2.
Vespasianus efterträddes af sin utmärkte son Titus, som af
sitt tacksamma folk kallades »människosläktets kärlek och glädje».
Hans regering var kort men välsignelserik. Först och främst
afskaffade han de hemliga angifvarna. Han hade gjort ett löfte att
icke döma någon till döden, och det höll han redligt. När han
kunde bevisa en människa något godt, gjorde han det med glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
