Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. De romerska kejsarna och kristendomen - II. Titus, Trajanus och Marcus Aurelius - Titus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 42 —
ned öfver allt i vattnet. Ett ögonblick tvekade Plinius, om han
ej hellre borde vända om, men därpå ropade han: »Lyckan står
den djärfvom bi!» och befallde att styra rakt på den närbelägna
stranden. Där låg en stad, hvarest han hade en kär vän, och
hos honom ämnade han tillbringa natten. Men han fann bela
huset i förvirring; man höll på att packa in, och fartyg lågo
redan i ordning att kunna afsegla, så snart vinden slog om och
rök- och askmolnen drefvos öfver staden. Plinius intalade det
goda folket mod samt lät för att riktigt lugna dem gifva sig ett
bad, åt med god aptit och skämtade i allehanda ämnen. Under
tiden framstörtade eldströmmar på flera ställen ur berget och
lågornas flämtande sken genomträngde mörkret. Alla de andra höllo
sig vakna, men Plinius gick lugnt till sängs. Efter ett par
timmar måste man väcka honom, |y aska och stenar föllo nu så
tätt, att man befarade det husets ingång skulle tillspärras.
Marken började allt häftigare att svikta, och hvarje ögonblick
fruktade man, att huset skulle störta in, och likväl vågade man sig
icke ut, emedan den glödande pimpstenen föll tätt såsom hagel.
Ändtligen beslöt man sig för uppbrott, och alla bundo en kudde
på hufvudet för att skydda det emot stenarna, hvarpå man
vandrade framåt i den beckmörka natten, med slafvarna i spetsen
bärande facklor. När Plinius, som var en mycket fetlagd man, sålunda
stödd på tvenne slafvar skyndade framåt, upphettade han sig
genom ansträngningen och störtade plötsligen träffad af slag död
till marken. De öfriga skyndade vidare, för att undandraga sig
den hotande faran, och först några dagar senare kunde man
uppsöka Plinius’ lik och begrafva det.
Den gamles brorson, den yngre Plinius, hade under tiden
jämte sin moder uppehållit sig i den stad, hvarest farbrodern
bodde. Här var han vittne till den fruktansvärda
naturföreteelsen, och vi äga ännu tvenne bref, hvaruti han skildrar densamma.
Äfven på denna på andra sidan om hafsviken belägna plats
tilltog jordbäfningen slutligen i styrka och våldsamhet; husgerådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
