Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. De romerska kejsarna och kristendomen - IV. Konstantin och Julianus - 2. Julianus affällingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 76 —
förlängde sin regering, förenade han den största måttlighet. Redan
då han vid tjugofyra års ålder af kejsar Constantius (Konstantins
son) upphöjdes till cæsar, var han nöjd med den gemene soldatens
enkla kost. Hans kejserliga företrädare hade öfverlastat sin taffel
med de utsöktaste och sällsyntaste läckerheter; han behöll sina
enkla vanor. Hans dräkt var den allra enklaste, ty han försmådde
all pomp och ståt. Hans företrädare hade i sin praktkärlek hållit
en mängd onödiga tjänare, hvilka utan att i något afseende gagna
staten utsögo dess märg. Lika mycket förvånad öfver deras stora
antal som deras prakt ocli yppighet, afskedade Julianus dem alla.
Då han såsom kejsare anlände till Konstantinopel (361), önskade
han en barberare för att få sitt hår afklippt. En praktfullt klädd
man trädde in i hans rum. Julianus studsade och ropade med
ovilja: »Jag har begärt en barberare och icke ett statsråd!» — Man
sade honom, att mannen var den eftersände barberaren. Då
frågade han honom, hvad han liade för inkomster. Barberaren
svarade, att han hade dagligt underhåll åt tjugo slafvar, foder åt lika
många hästar, en ansenlig lön och dessutom betydande skänker.
Detta väckte kejsarens uppmärksamhet, och han gaf såväl
barberaren som flera tusen munskänkar, kockar och eunucker deras
afsked.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
