Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Folkvandringarna - II. Alarik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 92 —
som vågade att belägra världens hufvudstad, upptändes alla af
raseri. Men på hvem skulle man hämnas? — På en stackars
värnlös och oskyldig kvinna, på Stilichos änka, Serena. Hon
beskylldes att stå i hemligt förbund med Alarik och blef utan
undersökning af senaten dömd till döden och strypt. Därmed
stillades vreden, och man hoppades nu, att Honorius skulle sända
hjälp ifrån Ravenna och rädda staden. Men denne eländige
regent sysselsatte sig hellre med en stor tupp, som på grund af dess
storlek kallade ’Rom’, än med sitt verkliga Rom. Han var äfven
urståndsatt att göra något i dess trångmål, enär de flesta trupperna
blifvit sända till Gallien. Då nu ingen hjälp kom utifrån, försökte
de uppskrämda romarna genom trollkonster förskaffa sig den
ofvanifrån och hoppades förmå himmelen slunga sina blixtar i
fiendens läger, men deras bemödanden voro tyvärr fruktlösa.
Alarik åtnöjde sig emellertid med att innesluta staden.
Genom en klok fördelning af sina trupper lyckades han besätta alla
viktiga punkter, bevaka de tolf hufvudportarna, hämma all
tillförsel samt fullständigt hindra skeppsfarten på Tibern. Följderna
visade sig inom kort. Födoämnena minskades i oroande grad,
och säden steg till oerhörda pris. Den dagliga utdelningen af
bröd och olja nedsattes till hälften, därpå till en tredjedel, och
snart upphörde den alldeles. Hundra tusenden föllo nu offer för
den rasande hungersnöden. I denna sorgliga belägenhet återstod
intet annat än att anropa den götiske konungen om nåd.
Senaten afifärdade tvenne sändebud, hvilka skulle säga honom: »att
det romerska folket vore sinnadt att ingå fred, om densamma
bjödes det under antagliga villkor. I motsatt fall skulle det visa,
att äran vore det dyrbarare än lifvet. De belägrande skulle finna
ett talrikt och i vapen öfvadt folk redo till strid.» Alarik
skrattade högt åt detta Roms verkliga nöd föga motsvarande förslag
och svarade: »Ju tätare gräset står, desto lättare är det att meja
af!» — Snart var sändebudens öfvermod ansenligen nedstämdt,
och i ödmjuk ton frågade de, under hvilka villkor staden kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
