Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bildandet af stater - Franker, sachsare och normander - IV. Karl den store - Sagan om Wittekindsborgen - Wittekind blir kristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 218 —
närmare. Vid ett ställe af vägen, som han måste passera, hade
de gjort en förhuggning, och när Wittekind anlände dit, voro de
honom i hälarna. Wittekind hade en präktig häst, som hette
Hans, och till denna sade han nu:
»Hensken spring aver,
dann krigstu ’n spint haver,
springstu nich aver,
freten mi un di de räven.»*
Då hoppade Hans öfver, och Wittekind var räddad; men lian
insåg, att allt nu var förloradt och att han ej kunde verka vidare
för sitt fosterlands frihet, hvarför han llydde och begaf sig till
Sigfrid, danskarnas konung.
Wittekind blir kristen.
Det sachsiska folket gaf sig emellertid ej ännu utan fortsatte
striden för sin frihet, medan frankerna med eld och svärd förödde
deras land. Slutligen insåg Karl, att han med all sin makt ej
vore i stånd att betvinga ett fritt folk, och uppgaf sin föresats att
med våld påtvinga människor tron på Kristus. I Paderborn
sammankallade han en stor riksdag ocli behandlade här med
mildhet och nåd alla, som underkastat sig honom. Äfven de båda
sachsiska hertigarna, Wittekind ocli Alboin, lät han inbjuda och
lofvade dem lejd, ja, han ställde till ocli med gisslan för deras
säkerhet. Då infann sig den sachsiska hjälten (785) och gladde sig att
personligen få skåda den man, emot hvilken han så länge hade
kämpat. Karl å sin sida emottog honom med stor heder, reste
med honom och andra sachsiska ädlingar till Attigny i Frankrike
och talade så vist och öfvertygande med honom om frälsningens
lära, att Wittekinds hjärta blef öfverväldigadt af dess gudomliga
kraft. Han tog dopet, och Karl själf var hans fadder. Äfven
* »Hans lille hoppa öfver, så skall du få en kappe hafre, hoppar du icke
öfver, så bli’ både du och jag korparnas rof.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
