Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Tyska kejsare och konungar - I. Henrik I och Otto I - Henrik I, stadsuppbyggaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 273 —
Då måste Henrik kalla Sachsens, Thüringens och Frankens
stridslystna ungdom till vapen, på det att det skarpa svärdet skulle
förskaffa det kungliga ordet lydnad. Djupt bedröfvad tågade den
38-årige konungen till strid emot sina egna vasaller, och ogärna
ville han, att många oskyldiga skulle för ett par stora herrars
trots förlora lifvet. Den schwabiske hertigen förlorade modet när
rikshären inryckte i hans land; han bad om och erhöll nåd och
förlåtelse år 920. Bayraren däremot ville ej böja sig för
konungen utan drog sig tillbaka till det fasta Regensburg. Här
belägrades han af Henrik, som emellertid beslöt att ännu en gång
försöka slita striden med ord, innan han vädjade till svärdet. Han
inbjöd Arnulf till en sammankomst, och denne antog förslaget
samt infann sig klädd i järn från hufvud till fot, medan däremot
Henrik hade lämnat hjälm, pansar och sköld i lägret, ty han
förlitade sig på sin rätt och sin fredskärlek. »Du sätter dig emot
mig», började han med allvar, »du förnyar det borgerliga kriget,
som om du ej visste, att ungrarna blott vänta på en oenighet
emellan de tyska furstarna för att anfalla dem, hvar och en särskildt.
Se på tillståndet i Frankrike och Italien! Hvarigenom hafva dessa
riken blifvit så svaga, så fulla af splittring och elände?
Hvarigenom annat än därför att ingen öfverhet hos dem lyckats
komma till kraft och anseende och emedan de enskilda hertigarna
och grefvarna känna det för tungt att lyda en konungs bud.
Vill du ansvara inför Gud, om blott en enda droppe tyskt blod
utgjutes med anledning af din olydnad emot riksfurstarnas vilja?
Jag har ej sträfvat efter kronan», fortfor han efter en stunds
tystnad, »utan Gud har gifvit mig henne genom folkets val. Hade
du blifvit utsedd till konung, så skulle jag hafva hyllat dig såsom
min länsherre.» Sanningen af dessa enkla ord gjorde ett sådant
intryck på den trotsige bayraren, att han i ödmjukhet bad om
förlåtelse och aflade länseden.
Många af de stridslystna sachsarna voro ej belåtna med detta
slut på härtåget, men alla fosterlandsvänner prisade konungens
Grube, Historien och sagan, II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
