Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Tyska kejsare och konungar - IV. Rudolf och Albrecht - Rudolf af Habsburg - 3. Huru Rudolf återställer ordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 356 –
stige. Nu ödmjukade sig Ottokar och emottog Böhmen ocli
Mähren såsom län af kejsaren och erkände honom såsom sin
öfver-herre. Snart bröt han emellertid sin vasalled, så att Rudolf ånyo
måste draga i fält. På Marclifältet några mil ifrån Wien kom det
till en afgörande drabbning (1278). På båda sidor streds med
samma förbittring och samma tapperhet. Kejsaren själf sväfvade
i lifsfara; en polsk riddare sprängde med ohejdad fart genom de
fientliga skarorna rakt på Rudolf och hade redan nedstött hans
häst, då till all lycka några habsburgska ryttare skyndade fram
och räddade sin herre ur faran. Ottokar fäktade i spetsen för de
sina med en tapperhet, som förtjänat ett bättre öde. Lyckan
öfvergaf honom, hans skaror veko öfverallt tillbaka, ocli lian själf
blef nedstött under trängseln. Tvenne steiermarkska riddare, hvilka
han någon gång behandlat med hårdhet, gåfvo honom dödsstöten.
Hans lik blef sedermera begrafvet i slottskapellet i Prag. På
valplatsen fann man äfven den ofvannämnde polske riddaren svårt
sårad, och de förbittrade tyskarna ville döda honom, men
Rudolf sade: »Det förbjude Gud! Att döda en så behjärtad riddare
skulle tillfoga hela riket en oersättlig skada!» ocli lät därefter på
det sorgfälligaste vårda honom. Lika liögsinnad visade han sig
emot Ottokars omyndige son, i det han lät honom behålla
Böhmen. De österrikiska länderna gaf han åt sina söner Albrecht
och Rudolf, Kärnten åt Meinhard och blef sålunda stamfader för
det österrikiska huset. Trots sin stora makt sträfvade Rudolf ej
efter den romerska kejsarkronans prakt; han begaf sig ej till
Italien, såsom hans företrädare, hvilka offrade den tyska ungdomens
kraft i striden emot romersk falskhet; han företog ej heller något
korståg, såsom påfven Gregorius X, hvars död löste honom från
hans löfte, hade önskat. Däremot höjde han med stark hand
den kungliga makten till ära och anseende samt förskaffade
lagarna aktning. Därför sade äfven en samtida författare, Wolkmar:
»Lugn och fred följde på krig och splittring. Landtmannen tog
åter till plogen, som i lång tid legat oanvänd i ett hörn; köp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
