Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Svenska frihetshjältar - Engelbrekt och Sturarna - I. Engelbrekt - 1. Inledning. Unionen i Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 405 –
utbredde sig i mellersta och norra Sverige men utan tvifvel voro
en götisk stam liksom de förut i landet bosatta götarna. Odén
medförde ny gudsdyrkan och nya seder; likt alla forntida
grundläggare af stater och folk ansågs han för en gudarnas frände och
ättling samt blef af de efterkommande snart förväxlad med den
gud, hvars namn han antagit.
Odén blef stamfader för en konungaätt, som efter hans son
Yngve Frey kallades Ynglingaätten och efter hvars fall ättlingarna
af en annan af Odens söner, Sköld, förde spiran i Svithjod — så
kallades vid denna tid Sverige — till dess denna med gudarna
befryndade ätt utslocknade med Edmund Gammal, den förut nämnde
Olof Skötkonungs son, omkring år 1061.
Hela denna tid är egentligen Sveriges sagoperiod. Hit höra
Ynglingaättens tragiska öden samt Ivar Vidfamnes, Harald
Hilde-tands, Sigurd Rings och Ragnar Lodbroks sagolika bedrifter; under
denna tid deltogo svear och götar med de öfriga nordmännen i
vikingatågen, bidrogo till upptäckten af Island, Grönland och
Amerika före Kolumbus (Vinland det Goda), tjänade uti Ivyrilax’
(grekiske kejsarens) palatser i Miklagård (Konstantinopel), hjälpte
till att grundlägga ryska riket, att eröfra Normandie och England,
att lägga södra Italiens sköna länder under nordmannafurstar. Den
beröring med andra länder, hvari våra fäder på detta sätt kommo,
gjorde dem bekanta med andra folkslags seder och högre bildning
samt slutligen med kristendomen, som helt och hållet skulle
omskapa de vilda nordborna. Vi hafva i det föregående sett, huru
kristendomen småningom infördes äfven i det aflägsna Sverige; när
slutligen landets konung antagit kristen tro, utbredde sig den nya
läran mer och mer, den forna vikingalusten försvann, och den
nya lärans predikanter gjorde allt för att utrota de gamla sederna.
Detta lyckades i tidernas längd; men dessförinnan skulle mycket
blod flyta, och den kraft, som icke fick afledas utåt, uttömde sig
inom landet i blodiga strider mellan de olika troende
folkstammarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
