Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Svenska frihetshjältar - Engelbrekt och Sturarna - I. Engelbrekt - 3. Befrielsekrigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 417 –
herrar från hvartdera riket; emellertid skulle konungens fogdar
ligga stilla på sina slott och icke uppbära någon skatt utaf landet.
Efter denna öfverenskommelse reste konungen genast tillbaka till
Danmark, men svenskarna valde på trettondag jul 1435 uti Arboga
Engelbrekt till rikets höfvidsman och föreståndare. Ändtligen, och
sedan ännu ett möte blifvit hållet i Halmstad, där ett ytterligare
sammanträde i Stockholm beramades, infann sig konungen i
hufvudstaden den 8 september, hvarvid man öfverenskom om följande:
all den förra ovänskapen skulle vara glömd och förlåten;
Engelbrekt skulle undfå Örebro slott med Värmland i förläning; konungen
skulle äga rättighet att efter eget val tillsätta fogdar endast i
Stockholm, Nyköping och Kalmar, hvaremot alla öfriga höfvidsmän
skulle vara svenskar och tillsättas med Rådets bifall; ocli skulle
därjämte riksdrots och riksmarsk förordnas att styra riket under
konungens frånvaro. Alla de öfriga klagopunkterna hänskötos till
ett nytt möte. Krister Nilsson Wase blef utnämnd till riksdrots
och Carl Knutsson Bonde till riksmarsk, men ingendera fick veta
de plikter, som tillhörde hans ämbete, utan på Carl Knutssons
tillfrågan därom svarade konungen endast liasteligen: »Sträck bara
icke ut dina ben längre än skinnfällen räcker.» Därmed tyckte
sig konung Erik hafva allt väl beställt och så snart han fått slotten
i sina händer, tillsatte han återigen utländska fogdar utan Rådets
samtycke. När svenskarna klagade öfver att han själf så bröt sitt
gifna löfte, gaf han dem det svaret, »att han ingalunda ämnade
vara deras jaherre.» Därpå vände han tillbaka till Danmark men
insatte under vägen åtskilliga fogdar, t. ex. på Stegeholm sin
portvaktare Otto Finne och på Stegeborg herr Johan Flemming, som
var dömd sjöröfvare, tjuf och ärelös ocli som plundrade kyrkor
och våldtog kvinnor, hvilka han sedan upphängde i rök, så att
de kväfdes. Därjämte lät konungen sitt folk plundra och plåga
bönderna i skärgården och kom slutligen, sedan han utstått flera
häftiga stormar, tillbaka till Danmark. Så skildes konung Erik
denna gång från Sverige, dit han aldrig mer kom tillbaka.
Grube, Historien ocli sagan. II. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
