Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Svenska frihetshjältar - Engelbrekt och Sturarna - I. Engelbrekt - 3. Befrielsekrigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 419 –
tillika sammankallat ett riksmöte och där val af riksföreståndare
nu blef hållet. Trettio valherrar, bestående af biskopar och adliga
män, röstade där så, att Carl Knutsson erhöll 25, Engelbrekt 3
och Erik Puke 2 röster till riksföreståndare. Därigenom
uppenbarades herrarnas afund mot Engelbrekt, och Erik Puke vredgades
högeligen öfver valet, med hvilket Engelbrekt själf var missnöjd;
borgare och bönder lofvade honom ock troget bistånd.
Oroligheten bland folket kunde icke heller stillas förrän man kommit
öfverens om att Carl Knutsson skulle hafva högsta makten i
Stockholm, Engelbrekt däremot vid krigshären.
Liksom förra gången eröfrade Engelbrekt genom tapperhet och
klokhet den ena borgen efter den andra, Grimshus i närheten af
Kalmar togs genom öfverraskning, med blekingsborna slöt
Engelbrekt fred och tillsatte höfdingar i landet, med skåningarna ingick
ban likaledes förlikning, och Halmstad föll i hans händer genom
invånarnas förfäran öfver hvad de ansågo som ett järtecken. I
denna stad, hvilken tillika med Halland, Skåne och Bleking på
denna tid lydde under Danmark, var en borgmästare vid namn
Tyke Hjort. När Engelbrekt fordrade, att slottet skulle uppgifvas,
svarade Tyke, att »det icke skulle ske, så länge han stode på sina
ben.» Knappt hade Tyke Hjort efter detta yttrande gått några steg,
förrän han föll omkull och afbröt sitt ben samt måste bäras upp
på slottet, då han nu icke kunde stå på sina ben. Tre dagar
efteråt dog han, och det förskrämda stadsfolket uppgaf genast
borgen åt Engelbrekt. Men ännu gjorde det starkaste fästet honom
motstånd, nämligen det i Västergötland belägna Axevall. Där
insjuknade han svårt under belägringen och kände längtan efter
hemmet och de sina. Han blef så matt, att lian icke kunde färdas
annorlunda än på en hästbår, och så kom han, beledsagad af
några trogna tjänare, till sitt hem i Örebro. Men Engelbrekts
fiender och afundsmän gladdes högeligen, när de sågo, att hans
kraft var bruten, och hämtade däraf nya förhoppningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
