Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Medeltidens hjälte- och riddartid - I. Ur sagorna om Siegfried och Roland - 1. Siegfried den starke - Färden till Isenland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 441 –
stråle framträngde ur den djärfve Siegfrieds mun, men snart sprang
den goda hjälten åter upp, tog spjutet som trängt genom skölden och
kastade det med stark hand tillbaka. Elden gnistrade om
pansarringarna, med sådan fart hade Siegmunds son slungat spjutet. Äfven
Brunhilda kunde med all sin styrka ej hålla sig upprätt men stod strax
åter på fötter. »Ädle riddar Günther», ropade hon, »haf tack för
detta kast!» Hon trodde, att konungen hade gjort det af egen
kraft. Därefter trädde hon vredgad till stenen, fattade den med
kraftig hand och kastade den tolf famnar högt i luften. Med
detsamma sprang hon fram, och med ett språng var hon åter vid
stenen. Nu gick den snabbe Siegfried dit, Günther vägde stenen
i handen, men Siegfried kastade den ännu längre än Brunhilda.
Därpå visade hon för konung Günther sin styrkas mästerskap
och kastade honom till marken, så att det svindlade för hans
hufvud. Med sin vänstra hand höll hon hans händer så fast
omslutna, att blodet framträngde under naglarna, men med sin högra
tog hon efter sin gördel af starka snören för att därmed binda
honom. Då kom den rike konungen i stor nöd, men Siegfried,
som ej kunnat hindra hans fall, ryckte åter upp honom samt
slog, själf osedd, omkull den starka jungfrun, så att hennes
lemmar knakade. Nu bekände hon sig besegrad, men Siegfried drog
en guldring från hennes hand och tog hennes gördel, utan att
hon märkte det. Måhända gjorde han det af öfvermod, och
sedermera gaf han dem båda åt sin Kriemhilda, hvilket framdeles skulle
blifva honom till mycken skada. Drottningen kallade nu på sitt
hoffolk och sade: »Kommen närmare, I mina släktingar och män,
I skolen nu alla blifva underdåniga konung Günther!» Då nedlade
de tappre sina vapen och bugade sig för Günther, den rike
konungen från burgundernas land, ty de trodde, att han genom sin
egen kraft bestått profven.
Siegfried den starke aflade åter sin hufva och trädde därpå
in i salen, hvarest riddarna och fruarna voro församlade. »Väl
mig, att jag fått spörja», sade han, »det eder stolthet är besegrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
