Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Medeltidens hjälte- och riddartid - III. Ridderliga hjältar - Riddarväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 517 –
hvarandras hjälm prydnader.* I striden gällde det framför allt att
genom skickliga rörelser med hästen söka afvärja motståndarens
hugg och stötar och att samtidigt utdela sådana själf.
Vid torneringens slut ägde prisutdelningen rum. Priset
tilldelades enligt stridsdomarnas utslag den riddare, som utmärkt sig
mest, och hade lika mycket anseende som en på slagfältet vunnen
seger. Segrarens namn uppropades under pukors och trumpeters
dån, hvarpå han vördnadsfullt närmade sig den dam, soin skulle
utdela priset, och emottog knäböjande ur den skönas hand någon
dyrbar klenod, såsom en gyllene kedja, en hjälm, ett svärd eller
en ring. Understundom lämnade damerna sina riddare såsom ett
särskildt ynnestbevis ett band, en ros, en handske, eller en duk,
hvilket riddaren sedermera beständigt bar på sin hjälm hvarjämte
han aldrig underlät att prisa sin dam samt emot alla försvara
hennes skönhet och dygd. När prisutdelningen slutat vid musikens
toner, fördes segraren högtidligt och under åskådarnas
tillströmning till slottet, hvarest han emottogs af ädla damer, hvilka
af-togo hans rustning och iklädde honom den praktfullaste dräkt.
På aftonen följde ett kostbart gästabud och stor bal. Vid bordet
intog segervinnaren en hedersplats och blef först betjänad; han
öppnade äfven dansen.
3.
Tornerspelen voro ett vackert och ädelt men äfven mycket
farligt nöje. Ofta hände, att någon riddare i sin tunga rustning
störtade ifrån hästen och dog på platsen. Mången blef af sin
motståndare lifsfarligt sårad, om ej död. Sålunda hade ännu år 1559
* Då riddaren i full rustning red in på banan, betäckte det nedfällda visiret
hans ansikte, och det var omöjligt att igenkänna honom. Därföre valde ban ett
yttre kännetecken, som tillkännagaf, hvem han var, t. ex. en hjort, varg, lejon,
björn, räf, o. s. v., eller efter korstågens tid vanligen ett kors; dessa märken
förekommo under växlande former på skölden och kallades vapen. Genom djärfva
och tappra bragder erhöllo dessa sköldar en historia och blefvo föremål för
beundran och vördnad samt gingo i arf från fader till son. På det man skulle
kunna skilja särskilda grenar af en familj, som förde samma vapen, ifrån
hvarandra, använde man särskilda prydnader, merendels af guld, på hjälmen och
kallade dem hjälmprydnader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
