Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löst bemödande’ att hämma mina tårar, gick honom till möte, sade
han: »hvad fattas herrn? har någonting händt?» — »Nej!» svarade
jag, »men jag känner mig för vek för mitt yrke», och jag bekände
då upprigtigt min själs inre tillstånd. Han blef rörd deraf och
sade: »vi hafve alle erfarit något dylikt, men det torde väl vara
fä, som känt det så djupt som ni- Men just derföre bör ni fatta
mod, ty ju djupare man uppfattar betydelsen af en handlings föremål,
ju starkare blir man att utföra den.» Ännu i dag tackar mitt
gamla hjerta honom varmt för derna vänliga ord. Han blef ifrån
denna stund min varmt tillgifhe faderlige vän, och längre fram
ät-ven min välgörare. Han var både till bufvud och hjerta en
utmärkt och ovanlig man. Men det fanns i hans inre en skugga,
som hindrade hans förträffliga natur att utveckla sig till den
höghet i åsigter och den characterens fristhet och ädelhet, hvartill den
var utrustad med så stora och mägtiga anlag. Denna skugga
härrörde åter derifrån, att han icke genomgått pubertetsutvecklingens
hårda strid, lika lyckligt som jag. Den förnedring, som utgår ifrån
ett verkligt afgörande nederlag i denna strid, utgjorde för honom
såsom det utgjort för många rikt utrustade män, ett mägtigt hinder
för själens högre både intellectuella och moraliska utveckling. Vare
detta sagdt utan klander, men med bitter känsla, och ur mitt
innersta hjerta välsignar jag tacksamt hans älskade minna
Men’ jag återvänder till sommaren 1812. Professoren
Åkerman, som tillika var Lazarettsläkare i Upsala, måste då förestå
Sätra brunn och uppdrog åt mig att under tiden vårda lazarettet
Jag flyttade derföre dit ut och då Charlottes, min sedermera
blif-vande hustrus, stjuflader der var syssloman, kom jag naturligtvis
att umgås i hans hus. Min Charlotte var då 17Vi år och jag något
mer än fyra år äldre. Vi voro således begge unga i ordets
egentliga bemärkelse, och äfven vår inre ungdom var verklig och frisk.
Jag kunde väl här tala något om hennes ovanligt vackra ögon,
hennes rika svarta lockar, hennes friska hy och detta milda leende i
hennes min, som utgjorde det egentliga uttrycket af hennes själs
inre, fortfor genom lifvet och qvardröjde på hennes läppar ännu
efter döden. Men jag förbigår detta, emedan det var genom något
vida djupare än dessa yttre skönhetsdrag, som hennes personlighet
ifrån början inverkade på min känsla. Af de qvinnor, med hvilka
jag dittills gjort bekantskap, var det endast en, för hvilken jag
fattat en djupare aktning, och denna var min vördnadsvärda stjufinor.
Men hennes character var mer manlig än qvinnlig. Om de öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
