Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hört endast jemmerläten och yrande tal, na emottaga glada och
hoppfulla bekännelser om återkommande helsa och välmående, och
de ansigten, som förut förvredos af sjukdomens smärtor och qval,
hade nn belåtenhetens och munterhetens uttryck. Jag kände huru
lifvets ande ånyo genomträngde jemmerns boning; den hos så
många återkommande helsan verkade på min känsla såsom en ny dags
morgonvindar, hvilka flägtande omkring mig tycktes lyfta mig upp
’ ifrån jorden, och jag njöt en outsäglig lycka, emedan jag första
gången kände att jag uträttat något verkligt i lifvets heliga tjenst.
Ja! läkarens glädje är lika omätligt stor som hans sorg är
förfärlig, och det är omvexlingen mellan denna glädje och denna sorg,
som så djupt skakar hans varelse och så ofta kastar honom i en
- förtidig graf. Men ehuru bitter och stundom förkrossande hans sorg
är, så är den dock ett nödvändigt medel för hans uppfostran; ty tärt
i spåren af hans glädje följer en mägtig frestare till öfvermod och
egenkärlek, som ofta nog förleder honom till affall ifrån sitt yrkes
heliga princip. Derföre fick den glädjens bägare, som. då räcktes
mig af min erfarenhet, en tillblandning af en bland de bittraste sorger,
jag någonsin erfarit. Jag hade en underläkare som hette Jungblad
och var min verkliga älskling. Han var den förste af en lång
kedja af unga män, hvilkas kärlek, näst min Charlottes, utgjort mitt
lifs egentliga lycka. Med ett ord! Han var min förste medicinske
lärjunge. Uttröttad af det trägna arbetet, insjuknade han i en
verklig typhusfeber af särdeles svår beskaffenhet Han böljade snart att
häftigt yra, och då kände han icke igen eller åtlydde någon arman
än mig. Jag var således tvungen att vara hos honom så ofta jag
kunde och i synnerhet om nätterna, i följd hvaraf jag måste ligga
i hans rum och fick ganska sällan tillfälle till någon sömn. Han
dog på morgonen af sjukdomens ll:te dygn, och i häftigheten af
min sorg kastade jag mig öfver honom och kysste honom p&
pannan, som var ganska oförståndigt, och var nära att kosta mig mitt
eget lif. Fyra dagar derefter följde jag den ädle ynglingens lik
till hans förtidiga graf 0 Gud! — hvilket bittert minne har jag
icke qvar af denna mulna och kulna afton och af den flägtande
nordanvinden, som strök fram öfver den halffrusna sumpiga marken
och trängde kylande in uti mitt hjertas fibrer, som tydligt för min
känsla darrade deraf. Natten" derpå insjuknade jag sjelf och
sjukdomen utvecklade sig snart till en häftig typhusfeber. Det är
vanligt i denna feber, att innan hjernlidandet öfveigår till verkligt
yrande den sjukes medvetande besväras af en fix, mer eller mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
