Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behöfdes, ty allting omkring mig var alldeles genomdränkt af den
oerhördt ymniga critiska svetten, somnade jag igen och drömde om
Charlotte, att jag var i hennes sällskap, vandrade vid hennes sida
pä vackra ängar o. s. v. Dä jag efter flera timmars förnyad sömn
äter vaknade, kände jag mig verkligt frisk och kunde klart inse och
förstä hvad jag genomgätt och hvad jag var. Jag hade
fullständigt genorogätt den afgörande crisens heliga smältningsprocess, som
är en af de mest vördnadsbjudande uppenbarelserna af lifvets
roy-stére. Lifvets dom hade fallit öfver det sjukliga eller förderfvade i
min varelse, öfver slagget, och det hade blifvit utkastadt, hvaremot det
öfriga var renadt, luttradt och utrustadt med ny utvecklingskraft
och nytt hopp. Den verkligt nya kraft, som lifvade min nyfödda
varelse, var kärleken, ty ifrän denna stund var Charlotte sä
införlif-vad med min varelse, att endast döden och knappt han, kunnat
skilja henne derifrän. Min varelse var derigenom alldeles förändrad
och utrustad med nya krafter. Att Charlotte oupphörligt besökte
mig i mina drömmar, satt vid min sida, dä jag läste eller skref,
följde mig öfverallt, hvar jag gick eller vistades, och, dä jag
sedermera reste till Cöln den kommande vären till möte, kom emot mig
ifrån den grönskande jorden, ifrån de frambrytande blommornas
doftande kalkar, ifrån foglarnes sänger m. m., sä att jag hade fullt
skäl att säga med Mathisson:
Abeudluftchen im zarten Laube flustern,
Silberglöckchen des Majs im Grase säuseln,
Wellen rauschen und Nachtigallen flöten:
Anne Charlotte,
allt detta behöfver jag ej säga, ty det stär beskrifvet i
hundrade romaner och kärleksqväden. Men hvad som i allmänhet icke
omtalas eller tros, måste jag för min del ärligt bekänna, och det
är att kärleken skänkte mig icke allenast en renare och starkare
moralisk kraft än jag hade förut, utan äfven utrustade min
intellee-tuella förmåga med förnyad styrka, sä att jag mer än förr förmådde
intränga i forskningens djup, fick ljusare och klarare tankar o. s. v.
Kellgrens ord:
Då fann min själ sig himlaburen,
Sig sprungen af en gudastam,
Och säg de under i naturen,
Som aldrig visheten förnam!
har jag sedan den tiden funnit vara bokstafligt sanna. Jag
vägar derföre vid min Charlottes graf efter en fyrtiårig erfarenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
