Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det rörde mig verkligen, att höra hora den gamle med förtjusning
declamerade Posas tal till Philip II o. s. v. Ehuru han sjelf icke
hade någon smak för något slags nöjen, kunde han med hjertligt
deltagande åskåda huru andra roade sig. Detta var i synnerhet
händelsen med det lägre folket Han kunde ofta, så allvarsam han
var, hela natten igenom gå och med deltagande betrakta dansen på
bondbröllopp och fröjda sig åt de ungas glädje. Han var sjelf icke
qvick eller humoristisk, men hade mycken syropathi med dessa
själs-gåfvor hos andra och uppfattade med säker smak yttringarne deraf
Han älskade särdeles mycket Fieldings Joseph Andrews och Tom
Jones samt roades äfven af Siegfrid v. Lindenberg af Muller.
Kellgrens satiriska stycken, Fru Lenngrens skrifter och Bellman
värderade han högt och fann äfven nöje i Wallenbergs »Min son på
Galejan». Deremot lät han aldrig förvilla sig af krystad qvickhet
och affecterad humor, utan hade emot sådant en afgjord antipathl
Så hindrade t ex. bonom icke hans känsla af den presteriiga
värdigheten att med nöje sentera Lidners: »Den mödosamma veriden»,
hvaremot han fann Silfverstolpes: »Den snåla presten» och »det
andeliga lifvet» af Wallin, ytterligt platta och osmakliga. Såsom
predikant och andlig talare var han originell och hade, såsom jag
tror, verklig förtjenst Jag har åtminstone aldrig sett någon, som
i predikstolen i den grad som han förenat frihet och liflighet med
verklig värdighet. Sjelfva predikningarna hade, såsom sagdt,
ori-ginialitet Jag erinrar mig i synnerhet tvenne af dem, hvilka på
mig gjorde djupt intryck. Den ena hade till ingångsspråk det
bekanta Jobsbudet: »Alle äro de förgångne, jag är allena öfrig att
jag skulle säga Dig det» samt till betraktelse, »Samvetet». Den
andra hölls på midsommarsdagen och hade till ingångsspråk: »Herre
Du gör Ditt verk lefvande midt i åren, Du uppenbarar Din
herr-lighet midt i åren.» Och betraktelsen var: »Guds uppenbarelse midt
i åren; midt i solhvarfvets år, genom ljuset och blomningen under
högsommaren, midt i menniskans personliga lefnadsår genom
mannaålderns mognad, och midt i menniskoslägtets stora gemensamma
lefnadsår, genom Christendomen.» Hau var en sträng och allvarlig
kyrkoherde, utmärkt af aktad duglighet i den administrativa sidan
af sin befattning, och lifvad af varmt nit i den egentligen
presteriiga. Så länge hans helsa var obruten, gaf han i utöfhingen af sitt
kall icke vika hvarken för mödor eller besvärligheter. Han reste i
sockenbud och på husförhör i hvilket väder som helst och skonade
sig aldrig. Han var, såsom sagdt, en sträng och allvarlig man;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
