Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snart sagdt dagligen dess rike. Men å andra sidan är
Christendo-men, sådan den na är och sä länge den såsom föremål för sin
hyllning uteslutande omfattar Frälsarens historiska personlighet, icke
allenast idolatri, utan den ger stöd åt den egoistiska uppfattning af
per-sonlighetsbegreppet, som utgör vår tids egentliga kräfta. Frälsaren
förvandlas till den menskliga personlighetens ideal, man dyrkar i
honom den högsta och fullkomligaste menniskan, men icke Gud.
Det Gudomliga undanskymmes af det menskliga och det
menskliga deifieras. En, åtminstone möjlig följd af ett sådant
urartande af Christendomen är, att personlighetsbegreppet, äfven utan
att idealiseras, blir föremål för dyrkan. Har man i ex. icke
betraktat Franska revolutionen med de egoismens anspråk, hvilka
den så fräckt gjort gällande, såsom ett Christendomens utvecklings
stadium. Med särdeles fägnad har jag dock nyss läst, att den eljest
skrädande Michelet åndtligeu öppet yrkat, att Revolutionen och
Christendomen äro mot hvarandra rakt opponerade, och att det
således är emot Christendomen som tidens tendens hufvudsakligen
strider. Christendomens tendens är nämligen alldeles motsatt ett
sådant dess urartande. Böljan af Frälsarens bön i Gethsemane
lyder så: »Fader, förklara Din son, att Din son må förklara Dig»;
och således icke så: »O Fader, jag skall i döden vara trogen Ditt
namn och till dess pris tömma lidandets bittra kalk i botten, på
det Du sedermera må förklara mig och jag blifva mensklighetens
Gud.» Aposteln Paulus säger att i tidens och mensklighetens
fullbordan »Sonen skall öfverantvarda Gudi och fadrenom riket och
af-lägga all herradöme, all öfverhet och väldighet» och skall sjelf
»varda undergifven honom, som all ting honom undergifvit hafver,
på det att Gud blir allt i allom.» — Här är det ju tydligen
ut-taladt att Christendomens högsta ändamål är att uppenbara Gud
och göra menskligheten underdånig under hans vilja — och icke att
göra den menskliga personligheten sjelfherrlig eller fullkomlig genom
beroendet af sig sjelf.
Läran om den andra personen i Gudomen innehåller tvenne
hufvudpunkter, på hvilka den kommer i omedelbar beröring med den
biologiska verldsåsigten. Den ena är läran om Guds son och den
andra läran om försoningen. Jag vill tala om dem, hvar och en
för sig. Läran om Guds son är sublim och sann, men har ännu
blott mythisk form. Att Christus är född af evighet och således
præexisterande före sin jordiska varelses uppkomst, kan endast så
förstås, att han var ett och detsamma med Gud. Den så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
