Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka motverkade denna tillgifvenhet och fråntog densamma den
öfvervigt, den förut verkligen ägde. Hit räknar jag först och främst
den genom en längre tids erfarenhet uppkomna och genom det sista
kriget så sipärtsamt och djupt inskärpta öfvertygelsen, att Sveriges
magt var otillräcklig att i striden med Ryssland försvara Finland,
och att således det sednare landet skulle, om det blefve
återför-vandladt till Svensk gränsprovins, komma att i framtiden vara
blott-stäldt för den ena fiendtliga invasionen efter den andra. En sådan
öfvertygelse måste, i. synnerhet då den fiende, hvers förnyade
angrepp man har att befara, äger afgjord öfvermagt, verka hämmande
på ett folks ädlaste utvecklingskrafter; och då dertill kora, att man
vid öfvergången nog allmänt var af den mening, att den grad af
sjelfständighet, som vid den då skedda eröfringen kunde erhållas och
blifva garanterad, sannolikt icke vid en ny occupation stod att vinna,
bör det vara begripligt, hvarföre de, hvilka vid detta tillfälle gjorde
sig till vårdare af Finlands framtida intresse, just i kärleken till
den Svenska civilisation, nationen då innehade, fann det starkaste
motiv att ingå i den öfverenskommelse med eröfraren, som ägde
rum på Landtdagen i Borgå. Att ej mindre ögonblickets förlägenhet,
vanmagtskänsla och villrådighet, ån enskildes egenuyttiga beräkningar
i betydlig mån medverkade till det beslut, som fattades, är vål mer än
sannolikt; men det är ej allenast hårdt utan äfven alldeles orättvist att
neka, att det hufvudsakliga och af nationens gemensamma tänkesätt
understödda motivet var en allvarlig önskan att åt Finlands
samfunds-lif för framtiden förvärfva en tryggare yttre ställning, ån förut.
Denna nationala öfvertygelse hade sedermera både utbredt sig och
tillväxt, så att den 1812 var i flera sinnen djupt rotfästad, och i
synnerhet hos dem, som ägde större inflytande, begrundade en tyst
men det oaktadt bestämd obenägenhet emot återföreningen med
Sverige. Men hos Finska folket hade genom dess nya politiska
ställning en annan andelig kraft vaknat, hvilken var af äunu
djupare betydelse och således nu icke bör förgätas. Ehuru försvenskad
den Finska nationen under föreningen med Sverige äfven hade
blif-vit, ehuru den civilisation, den derigenom erhållit, slagit djupa
rötter och omfattades med varm kärlek, var dock den inneboende
na-tionalkrafteu så mycket mer okufvud, som det just hör till den
Svenska civilisationens character att vårda och underhålla det
naturliga eller nationala elementet i samhällslifvet Denna inneboende
nationalitet väcktes till en högre verksan het genom den förändrade
yttre ställningen; Finska folket började känna sig såsom en national
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
