Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det oaktad t har olikheten uti deras historia framkallat en nog
betydlig och för det närvarande ganska märkbar skiljaktighet i deras
national-character, som dock ej bör hindra dem ifrån att, hvart och
ett på sitt sätt, uppfatta och nitfullt efbersträfva den gemensamma
bestämmelse, hvilken Försynen nu tyckes hafva dem begge förelagt
Denna bestämmelse åter är att utveckla den Europeiska
civilisationens inre andliga grund i hela dess rikedom så fullständigt
och sannt, att den ej allenast med lifvande och ursprungligt
nordisk kraft genomtränger nordens folK utan äfven hos dessa
åstadkommer en ny utvecklingsform deraf som på hela den
civiliserade verldens gemensamma heliga sak, dess stigande fullkomning
och dess öfver jorden sig utbredande tillvext kan få en djupt
ingripande och helsosam inflytelse. För att rätt uppfatta denna
bestämmelse och med framgång beträda den väg, som leder till dess
fullbordan, fordras visserligen ett djupt de Skandinaviska folken till
en enig och storartad verksamhet upplyftande, gemensamt tänkesätt
hvilket för det närvarande så alldeles saknas, att måuge till och
tvifla på tillvarelsen äfven af dess frö. Men det är dock i det
värmande ljuset af denna bestämmelses idé, som det gemensamma
tänkesättet egentligen skulle kunna utveckla sig, och Skandinaverne lära
att värdera både sig sjeltva, sin ställning och sina samhällsformer,
samt inse, det för denna inre kraftutveckling, hos de redan gifna
yttre vilkoren, ganska få brister finnas af större betydenhet och som
ej möjligen kunna afhjelpas. Men vi vilje betrakta de begge
folkslagen, hvart och ett för sig.
Norrmännens forntid har, såsom bekant, en egenartad
imponerande storhet, och utgör den starkast framträdande bilden af
nordiska fornålderns äfventyrliga hjeltelif. Den nästan bländande
blodglans, hvarmed denna bild är omgjuten, har med alla sina till det
underbara gränsande bragder och äfventyr, på betraktaren, en snart
sagdt magiskt lockande verkan; och i synnerhet är det hos det
nordiska ynglingasinnet vanligt att drömma sig in i denna den
kraftfulla handlingens sagoverld, ifrån hvilken Norrige bevarar, om
icke de verkligt största och ädlaste, dock måhända de flesta och
mest lysande minnen. Men det utmärkande hos denna Nordens
fornverld består just deri, att dess förvånande kraftutveckling var
blott individuell. Hvarje kämpe, hvaije viking var en man för sig,
sökte blott egen ära, lycka och välde, och de förbund, som
in-gingos, sammanhöllo8 nästan endast af de egennyttiga företagens
derigenom understödda hopp om framgång. Men något gemensamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
