Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skiftet genomgående, nitälskan att åt den timliga verkligheten gifva
den hyllning, som tillkommer den eviga sanningen, och genom tidens
förherrligade begrepp i menniskosjälen qväfva evighetens aning, är i
ordets egentliga betydelse fräck, har man med rätta påstått; men
den hemska oro, hvaraf den åtföljes, tyckes bevisa att
qvåfhings-försöket ännu högst ofullkomligt lyckats, och vi våge hoppas, att
det ej heller någonsin skall göra det
Att genom lag besegra det personliga godtycket eller
åtminstone till den ytterst möjliga grad inskränka dess verkningskrets,
utgör, såsom det allmänt torde medgifvas, ett af de problemer, hvilka
den nuvarande tiden omfattat med den största enthusiasm. Men
deraf följer beklagligeil ej, att denna nitälskan varit ledd af rättvisans
djupt, klart och bestämdt uppfattade, heliga idé. Denna idé
innehåller nämligen statens inre nödvändighet och realiserar sig i tiden
genom den menskliga personligheten, som är dess organ och tjenare.
Den utvecklar sig ur personlighetens innersta, der den lefver såsom
omedelbart uttryck af det gudomliga, och såsom samvete utgör den
enskilda viljans grundkraft Den är således gudomlig till sitt
ursprung. Personligheten år dess medel; och just derigenom att den
är eller kan blifva detta, blir dess innersta och väsendtliga betydelse
uppenbar. Det år således skyldigheten, som uttalar det väsendtliga
hos medborgaren och den enskilde; rättigheten är blott negativ, är
till blott för skyldighetens skull. Den enthusiasm, som utgjort
rörelsekraften i vår tid, har deremot utgått ur en alldeles motsatt
grundsats. Rättigheten är der positiv, och skyldigheten blott
negativ, endast medel för den förra. Staten äger således, enligt denna
åsigt, ingen nödvändighet: det individuella är positivt, och staten
blott en följd af individernas öfverenskommelse. Det är tydligt, att
härigenom det heliga och vördnadsbjudande gemensamma försvinner,
eller åtminstone tillbakatränges af det ömsesidiga, hvilket ger sin
oväsendtlighet och obestämdhet tillkänna genom den rörlighet, de
mångfaldiga och på hvarandra så tätt följande öfverenskommelserna
förorsaka. Då ifrån statens idé och ifrån alla de speciella begrepp,
hvilka derutur härledas, all föreställning om egentligt lif eller, som
är det samma, omedelbar bestämning af en evig och gudomlig grund
uteslutes, måste, om en sådan theori förmår genomtränga
tänkesättet, det sjelfviska blifva det högsta och egoismen således träda
fram med alla sina anspråk och intaga rättvisans plats.
Den idé, som mågtigast genomgripit vår tid och genom den
enthusiasm, den väckt, tydligast uttalat dess egenliga character, år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
