Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förnyades året derpå vid offergillet på Möre; men vid samma tid
bröto Thronderna landets fred, förstörde trenne af Håkan uppförda
kyrkor och mördade lika många prester. Underrättad derom ansåg
han dessa förbrytelser för åtminstone begynnelse till verkligt uppror,
och således sig skyldig, att med vapenmagt kufva och strängt straffa
dem. Derifrån hindrades han dock genom ett oväntadt anfallskrig
af Gunhilds söner, som då hunnit samla talrika stridskrafter. Dessa
anfallskrig förnyades, ännu tvenne gånger under Håkans lifstid, och
ehuru han i dem alla segrade och grundligt nedgjorde och
tillbaka-dref sina fiender, hufvudsakligen genom sin egen, och några sina
vapenbröders nästan utomordentliga tapperhet, är det dock tydligt,
att han skulle satt landets lycka, fred, sjelfständighet och bestånd i
ytterlig fara, om han under en så hotande och osäker yttre
ställning, skulle genom ett ovist och förhastadt nit, retat massan af
folket, som ännu hufvudsakligen bestod af hedningar, till allmän
uppresning. Uti sin sista drabbning, der han såsom vanligt
fullkomligen segrade, blef han emot slutet sårad af en pil, hvaraf han efter
några timmar förblödde. Näst före sin död yttrade han en djup
och bitter ånger icke deröfver, att han underlåtit, att använda våld
till befordran af christendomens antagande, utan deröfver att han,
då han ej förmått införa christendomen, icke försakat sin krona för
att lefva med christna män, och gemensamt med dem vara en Guds
verklige tjenare. Efter sin död sörjdes han djupt af hela Norrska
folket, hedningar och christne, vänner och ovänner. De tillade
honom det sköna namnet af den gode och sade, att aldrig månde
jemngod konung komina efter honom i Norrige. Ejwind
Skaldaspiller sjöng Hakonarmal till hans ära, och detta skaldestycke har
fort-lefvat genom tiderna, såsom ett af de mest värderade minnen ifrån
den nordiska skaldekonstens tidehvarf. Det är väl hedniskt till
innehåll, bilder och språk, och således föga passande för en christen
konung. Men det är så genoratrångdt af en djup och varm känsla att
läsaren deraf än i dag måste deltaga i den sorg, hvars oförställda
uttryck det är. Det slutar med följande strofer:
På lycklig dag varder
Den furste buren,
Som sådan kärlek vinner.
Hans tid skall alltid blifva
Med ära nämnd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
