Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lik blef sedermera icke återfunnet Detta gaf anledning åt många
Norrmän, att trösta sig med flerfaldiga sagor om att han ännu lefde.
Af kärlek till Olof Tryggwason var det flera, som förblefvo
oförsonliga fiender till Erik Jarl och icke kunde förmås att med honom
göra gemensam sak för Norriges befrielse. Hans gemål Thyra
Ha-Taldsdotter, var med honom på krigståget till Wenden och således
äfven i slaget vid Svolder. Då efter Olofs fall, den ädelsinnade Erik
Jarl, som var den egentlige segraren, erbjöd henne både en trygg
fristad och rika förläningar i Norrige, yttrade hon väl en varm
tacksamhet derför, men, nekande att förtära någon föda, dog hon nio
dagar efter slaget af sorg och frivillig svält Hans hund Wige låg
under slaget och återtåget till Norrige, stilla i skeppets förrum, men
då de omsider kommo hem och Einar Tambaskelver sade honom,
>nu Wige äro vi begge herrelöse» sprang han upp med ett
ångest-fullt tjut och lade sig på en kulle, der under det strida tårar runno
ifrån hans ögon han vägrade att emottaga någon föda, i följd hvaraf
han innan kort dog. Sjelfva Ormen långe, det största och
prydligaste skepp, som då fanns i norden, sörjde sin herré, lydde icke mer
rodret utan gick på sned, så att det måste huggas sönder. Inne-
hållet af dessa berättelser må betviflas huru mycket som helst,
utgöra de dock sjelfva en verklighet, som intygar, att den kärlek, han
af sina vänner vaun, var ovanligt stark. De ord, som yttrades af
en sagoberättare, i anledning af de mot hvarandra stridande sägnerna
om sättet för hans bortgång: »Men hvad det än må vara, som
slutat hans lif, är det dock säkert, att Gud har själen», vittna om
djup och andaktsfull vördnad. Uti skönhet, styrka och manliga
idrotter liknade han Håkan den Gode, och ehuru det ingenstädes säges
att han i dessa egenskaper öfverträffade honom, tyckes dock Olof
hafva i afseende på dem ådragit sig en större uppmärksamhet hos
sina samtida. Den väsendtliga skillnaden emellan dessa utmärkta
hjeltecharacterer var. att då Håkan, till trots af de starka frestelser
till krigiska företag, som omedelbart och oupphörligt måste hafva
utvecklat sig ur hans personliga egenskaper, med djupt allvar älskade
freden och således med outtröttlig tålamod egnade sig åt
civilisationens mödosamma, ehuru i hopens ögon, mindre lysande arbeten, var
kriget, dess bragder och dess ära Olofs element Han kunde icke
trifvas rätt, utom då stridens föror omgåfvo honom och spände hans
krafter till stor, våldsam och öfverdådig handling. Han sade
troligen ofta i sitt bjerta:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
