Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besittningar, plundriugshåg, hämndbegär, grymhet och blodtörstighet
till tänkesättets grundkrafter, var qvar nästan oförminskad. Oaktadt
detta allt svårligen kan bestridas och, såsom redan är sagdt, sättet
att infora christendomen med både bedrägeriets och våldets medel
alltid måste anses klandervärdt, år dock Olof Tryggwason, då han
träder upp emot hela Nordens då herrskande vevldsåsigt och modigt
bjuder fördomen och lögnen spetsen, ehuru de hyllas af talrika och
med rå kämpakraft rikt utrustade skaror, en lysande gestalt. Han
var sjelf så uteslutande hjelte och krigare, att han sannolikt icke
kunde fatta betydelsen af någon annan art af kraftfull handling, än
den som utöfvas med svärdet, och han hade aldrig, utom i
barndomen erfarit motgångens mägtiga uppfostringskraft Han kunde
således icke vara christendomens apostel och lärare, utan endast dess
kämpe. Han var af den heliga verldsåsigten icke så djupt
genomträngd, att, såsom hos Håkan den gode, fridens och civilisationens
kärlek kunde derutur utveckla sig till en herrskande magt iuom hans
hjeltesinne, men den anande känsla, h varmed han hyllade
christendomens helighet och fram tidskraft, var dock innerlig och djup.
För hvar och en, som ej är alldeles obekant med Norriges
historia, måste minnet af slaget vid Svolder utgöra en verkligt
lef-vande bild i hans föreställning. Sällan torde väl, utom i
skaldestycken, en drabbning blifvit så enkelt och episkt beskrifven, som
detta slag finnes skildradt i Olof Tryggwasons saga af Sturleson.
Olofs långsamt framseglande flotta, under det hvarken han sjelf eller
någon af hans kämpar ana det klokt anlagda försåtliga anfallet, de
förenade fiendtliga konungarnes samtal med den lika kloke som
tappre Erik Jarl, hvilken var slagets egentlige ledare, deras
beundran af de hvarandra efterträdande och alltmer i storlek och skönhet
tilltagande skeppen, den tapperhet hvarmed Olof och hans män, sedan
striden verkligen börjat, försvarade sig emot öfvermagten och
tvingade först den Danske och sedan den Svenske konungen, att vika
tillbaka ur striden, hafva uti skildringen hela klarheten och redan af
en omedelbar åskådning. Då omsider Erik Jarl sjelf lägger an emot
Olof och striden uppnår sin yttersta häftighet, år det egentligen den
18-årige store bågskytten Einar Tambaskelver, som ådrager sig
läsarens uppmärksamhet Då han efter att hafva afskjutit tvenne af
sina pilar emot Erik Jarl utan att träffa honom, fick sin egen båge
bräckt af en motståndares skott och i anledning deraf tillfrågad af
Olof, hvad var det som brast? — svarade: »Norrige ur dina händer
konung!» är det väl knappt möjligt att läsa dessa ord utan en djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
