Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som framför allt utmärkte honom ibland sina samtida, var mildheten
emot de öfvervunna. Han lät, efter hvad det berättas, aldrig förleda
sig, att af öfvermod eller grymhet behandla de besegrade hårdt ännu
mindre att, såsom andre vanligen brukade, döda eller plåga dem.
Tvertom uppförde han sig emot dem icke allenast i allmänhet med
mycken mildhet, utan omfattade några ibland dem med verklig
vänskap. Så var det händelsen med Jomsvikingen Wagn och i ännu
högre grad med den store bågskytten Einar Tambaskelver. Ehuru
den sednare hade under slaget vid Svolder tvenne gånger rigtat sin
dödande pil emot Erik, skänkte denne dock honom icke allenast lifvet
och friheten, utan förvandlade honom genom välgerningar och
förtroende till sin mest tillgifne vän, gaf honom sin syster till hustru,
och gjorde honom till sin sons förmyndare, då han sjelf flyttade bort
ifrån Norrige. För att mildra* sin broders Sven Jarls missnöje och
afund, skiftade han, vid samma tillfälle, den del af Norrige, hvilken
han sjelf hade beherrskat, emellan honom och sin son. Trogen sitt
ord och sina löften, höll han ingångna förbindelser och fördrag i
orygglig helgd, och ett märkvärdigt exempel derpå var, att då hans
son Håkan, tillfångatagen af Olof Haraldson, köpte sitt lif och sin
frihet genom afläggandet af en ed, att aldrig strida emot den
sednare, Erik ansåg denna sin sons ed bindande äfven för sig. Men
det var just denna ädelhet i hans character, som hindrade honom
ej allenast att eftersträfva konungadömet i Norrige, utan äfven att
med sträng kraft styra den afdelning af riket, som vid delningen
fallit på hans lott Hans herrskareroll var således icke lysande eller
utmärkt, men, såsom Munch säger, han stod så mycket högre som
menniska. Det i mina ögon märkvärdigaste hos honom var, att han
är ett skönt och talande exempel på chistendomens mägtiga
förvand-lingskraft af menniskans innersta, i följd hvaraf äfven det starkaste
hjeltemod med alla de passioner, som deraf framkallas och fostras,
kan af den högre och heliga anden genomträngas och förvandlas till
kärlekens och ödmjukhetens character. Det var nämligen
christen-domen sjelf, till hvilken han i sina yngre år öfvergick, som hos
honom uppfostrade denna fromhetens underbara magt, och det, som
under detta den Europeiska christendomens ungdomsskifte var deu
segrande fromhetens vanliga tecken, längtan att besöka den heliga
grafven, inträffade äfven hos honom, ehuru döden hindrade honom att
gå denna längtan till möte.
Det slags christendom, Olof Tryggwason hade i Norrige infört,
förlorade, efter hans död, all verklig magt öfver tänkesättet Heden-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
