Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttalade han den Danavåldets princip, som i en sednare tid blet,
såsom bekant, fullständigt realiserad.
Men i utförandet af detta sitt emot Norrige rigtade
fullständiga eröfringsföretag hindrades Knut dels af sin ställning i England,
der han hotades af Robert af Normandie med ett fiendtligt angrepp,
dels af reactionen ifrån Norriges ännu starka och mägtiga
bördsaristokrati Men måhända innehölls en äunu starkare motståndskraft
uti Norrska folkets nya sinnesstämning, hvilken icke allenast
liftades af christendoraens, känslan djupt genomgripande, nyfödda tro och
den dermed införliftade öfvertygelsen om Olof Haraldsons helighet,
utan ätven genomträngdes af en derutur utvecklad fosterlandskärlek,
som åtminstone i vida högre grad än förr omfattade det höga målet
af Norriges gemensamhet, enhet och nationala sjelfständighet, samt
insåg att för dess vinnande en inhemsk stark konungamagt var ett
oeftergifligt vilkor, hvarjemte kärleken till Harald Hårfagers ätt
återvaknade i sin falla kraft, lifvad som den var af en djup ånger
öfaer upproret emot Olof. Följden häraf blef, att en upprorisk
sinnesstämning uppkom och tillväxte hos folket, i synnerhet hos
Thron-derna, hvilken yttrade sig på flera sått som, ehuru icke utbrytande
i verkligt uppror, dock voro så hotande att den Danske konungen
fann för godt, att begifva sig till den södra delen af landet Efter
flera rådplägningar med folket fattades 1034, eller blott fyra år efter
Olofs nederlag och död, beslutet att afsända en deputation till
Ryssland för att derifrån afhemta Olofs ännu blott 10:årige son och
utropa honom till konung. Einar Tambaskelver och Kalf Arneson,
Norriges mägtigaste aristokrater, anförde denna deputation och, då
de kommo fram till Nowgorod, der Ryska hoftet då uppehöll sig,
blefto de temligen kärft emottagne och fingo uppbära hårda
förebråelser för deras otrohet emot Olof *). Ingegerd raedgaf icke att
till dem utlemna Sin unge fosterson, utan med vilkor, att Einar och
Kalf, jemte 10 af deputationens öfriga förnämsta ledamöter skulle
genom högtidlig ed förpligta sig, att vara Magnus trogne i alla
skiften och aldrig öfvergifva honom, samt att Einar och Kalf
dessutom skulle personligen lika heligt förbinda sig, att så länge han
var omyndig, vara hans trogne rådgifaare och fosterf&der. Detta,
löfte höll Einar troget, så långe Magnus lefde, och till och med
*) Efter slaget vid Sticklestad och Olofs fall hade alla Norrmän,
köpmän s&väl som andra, varit förbudne att inkomma i Ryssland, och.
deputationen vann tillträde endast genom Ragnwald Jarls bemedling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
