Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utvecklingen af sitt lifs gemensamma princip . till välde Ofrer indi»
ridnalismena anspråk, befria sig sjelfl
Genom den federativa monarchi, hvilken Carl Johan grundlagt
i Norden, &r en tanke uttalad, som &r ny, djerf och stor. De folk, ’
som genom den äro föreuade, ftro i afseende på rättigheter i
förhållandet till hvarandra jemlika. Intetdera» interessen äro underordnade
under det andras, utan begge hafra uti sitt gemensamma interesse
en uppmaning till den tänkesättets endrägt, som ensamt kan göra
dem starka att uppfylla den bestämmelse, som synes vara dem af
försynen förelagd. Men hvaruti består åter denna bestämmelse? Det
synes väl ligga i Oppen dag, att den i första rummet innehåller
budet, att bilda en stark och säkert skyddande fristad i Norden, för
cultur och civilisation, i händelse väldets magt, den må komma
ifrån hvilket håll som helst, skulle hota det öfriga Europa. Tegnér
siger, om Svea:
»FOr vis att reta skaran,
FOr stolt att frukta den,
Hon vinkar trygg åt faran:
Välkommen gamla vän!»
På det förenade brödrariket passa dessa sköna ord i ännu högre
grad än på Sverige ensamt, ty om den verkliga endrägten med sin
starka hand sammanhåller dess folk, kunna de med säkert hopp
eftersträfva den sublima bestämmelsen, att blifra en sådan eulturens
och civilisationens fristad. Det vore dock önskligt att det vishetens
bud, som uppmanar, att icke reta skaran, blefve något allvarligare
åtlyit, än hittills, isynnerhet i den sednare tiden, varit vanligt; och
dessutom borde det ihågkommas, att stoltheten icke förmår segra
öf-ver fruktan. Så länge faran ännu är på afstånd, skryter väl
stoltheten hurtigt nog, men då hon kommer uärmare, faller den
vanligtvis ihop. Det är åter den förtröstan, hvilken ensamt medvetandet
af en högre bestämmelse förmår ingifva, som segrar öfver räddhågans
magt och gör menniskan stark vid farans möte. Så länge den
vestliga Nordens gamla ställning fortfor, Danmark kufvade eller
åtminstone mägtigt tillbakaböll Norriges nationalkraft och Sverige
hade q var sin väl af folket särdeles oförståndigt älskade, men dock
högst vådliga offensivställning till Ryssland, kunde ett sådant
medvetande icke uppkomma, och så skulle äfven sannolikt förhållandet
blifra, om Sverige och Norrige skulle vara söndrade ifrån hvarandra,
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
