Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om universitetsinrättningen - III. Om vetenskapen (1833)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen föreställning blifva upphöjd öfver sina likar och berättigad att
med förakt se ned på dem. Huru djupt ingripande och huru
olycksaligt till sina följder det moraliska förderf är, som utgår ifrån
högfärden öfver kunskap, torde det stundande tädehvarf, som skall
skörda, hvad vi sått, i ännu högre grad än vårt, få erfara. Hvem
känner icke det förnäma öfvermod, hvarmed man i gemensamb ögfärd
öt-ver vår tids kunskapsmassa, återblicka tpå förflutna tidehvarf och deras
vishet? Mången, som i yngre år af okunnighet deltagit i en sådan
opinion, har likväl, då hans mannaålders studier tvingat honom att
göra närmare bekantskap med de missaktade gamle, häpnat öfver
deras öfverlägsenhet och betraktat dem nära nog med samma känsla,
som genombäfvade Byrons Gain, då Lucifer visade honom
Præ-ada-miternes skuggor. Men denna art af högfärd yttrar sig ej endast
i öfverskattandet af vår tid i jemförelse med det förflutna; utan den
visar sig äfven i de enskildes sätt att ömsesidigt bedömma och
värdera hvarandra. Den, som sade: »Jag tackar Dig, Gud, att jag
icke år såsom denne publikanen», frambar ett lofoffer, som ej
behagade Gud. Men huru högt står dock icke sjelfva denna
Phari-8eism öfver den nu icke så särdeles ovanliga bekännelsen: »jag
tackar mig sjelf, min uppfostran och mina kunskaper, för det jag
icke tillhör pöbeln och för det jag kan tillägga en stor mäugd af
mina likar detta förnedrande namn». Men ett sådant egoistiskt
uppskattande af vetenskapen står icke tillsammans med dennas högsta
och egentliga rigtning, eller sökandet efter den eviga sanning, hvars
välde öfver menniskan utgör grunden för hennes förädling och
nyfödelse. Detta sökandes humaniserande kraft öfvervinner både
högfärd och afund genom högheten och gemensamheten af det mål,
hvarpå det rigtar den af dess ande genomträngde forskarens blick.
Såsom vi ofvanföre sökt visa, består ungdomens väsendtliga
betydelse i det evigas seger öfver det timliga, det gemensammas
öfver det individuella. Det är en helig stund, i hvilken mannen
i lysande idealer åskådar sin och mensklighetens bestämmelse, då
han icke blott tror på det heligas nödvändighet, utau, omfattande
det med hoppets och kärlekens varmaste ifver, tycker sig se det
efterlängtade målet på närmare håll och väntar, att stunden för
dess ernående icke länge skall dröja. Denna stund är den ideella
kraftens egentliga utvecklingsact, det vetenskapliga sökandets
förnämsta period. Blomningstimman förlider, idealet drager sig med
mildrad glans tillbaka i ett oupphinneligt fjerran; men det
försvinner dock icke för den manligt trogne åskådarens fasta blick, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
