Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om landtbrukets förhållande till civilisationen och bildningen (1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förekom honom ander mörkret, såsom ett rop ifrån hans närmaste
grannskap. I denna belägenhet uthärdade han hundradetal af uätter,
under hvilka det exalterade modet och den hemska bäfvan, som det
omedelbara botet af den förfärligaste död, nödvändigt måste ingifva,
täflade med hvarandra, att hålla hela hans varelse i ett feberaktigt
retningstillstånd. Men hvad var det, som kunde förmå honom att
i flera år egna sig åt ett sådant lefnadssätt? Jo! säger han, det
var min önskan att tvinga det Afrikanska stolta öfvermodet, att böja sig
inför öfverlägsenheten hos en Europé och en Fransman och i honom
erkänna den, som är värdig att vara bans befriare, beskyddare och
lärare, eller med andra ord har de egenskaper, genom hvilka
colo-nisationen kan bereda sig verklig framgång och äfven rättfärdiga
sitt företag. Personligen vann han äfven sitt ändamål. Då han om
morgonen återvände till sin boning, frisk och sund, och stundom
kunde visa de hemmavarande ett eller annat dödadt lejon,
betraktade de honom, icke allenast med beuudran utan med den förvåning,
hvilken menniskan tvingas att egna åt den gudasände befriaren
ifrån en stor olycka. De sade då om honom: »detta är i sanning
en man» — och detta omdöme, är det högsta loford, som
någonsin kan komma öfver Arabens läppar och, säger Gerard, »det är
det högsta och enda jag någonsin eftersträfvat». När åter en Europé
med allvar genomläser hans berättelse, hvilken är författad utan
skryt, måste han icke allenast instämma uti Arabens loford. utan
äfven med verklig vördnad erkänna, att denne märkvärdige och
aktningsvärde man är en i våra dagar framträdande förnyelse och
förklaring af mytheu om Herkules, som säger oss, att den Nemeiska
lejonhuden, som betäcker den mythiske hjeltens skuldror, är en
symbol, som innehåller en stor tanke; den nämligen att menniskans
vårdarekall af den organiska verlden eller, ännn tydligare, den
nyskapelsens akt, för hvars utförande på jorden, hon har fått
bestämmelsen att vara organ, ålägger henne såsom en absolut och
oefter-giflig skyldighet, att utrota rofdjnren, och att göra detta
fullständigt utförda utrotande till medel för segern inom hennes eget bröst,
öfver mordets och rofvets vanärande lystnad.
Herdelifvet har af en berömd och utmärkt historisk författare,
Gibbon, blifvit skildradt såsom den art af menniskans verksamhet,
hvilken framför andra brutaliserar och förvildar hennes character,
gör henne grym och mordlysten. »Herdens hufvudgöra är, säger
han, att slagta de djur, hvilka han i egennyttig och mordisk afsigt
underhållit, för att sedan med rofdj urets lystnad uppäta dem. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
