Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om landtbrukets förhållande till civilisationen och bildningen (1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den förvandlingsact af den atora vegetationen, hvilken utgör det
väsendtliga i denna utvecklingsform af trädgårdskonsten. London
anser vidare inflyttningen af utländska träd äfven vara af
hufvud-saklig betydelse, och påstår det de flesta träd, som vexa i de
tempererade climaten, kunna blifva gemensamma för alla de länder, som
tillhöra dera. Motsatsen emellan de ursprungliga träden och de
inflyttade, ehuru för längesedan naturaliserede, framträder i norden
med ett särdeles starkt uttryck, emedan vi såsom ursprungliga
antaga endast de bekanta barrträden: tallen, granen och enen.
Möjligen går man för långt då man utsträcker begreppet om inflyttade
eller planterade till alla löfträd och således äfven till björken och
några andra, som synas nästan vara lika ursprungliga som barrträden.
Men det må vara dermed huru som helst i botaniskt afeeende, är dock
motsatsen i pittoreskt och i förhållande till hvad, som
trädplante-ringskonsten måste antaga såsom skönt, så tydlig och så utmärkt af
effect, att den der måste gälla såsom principal Hvem känner icke
skönheten uti brytningen af löfträdens ljusare grönska emot
barrskogens och i synnerhet granarnes mörka grund? Tyckes det icke
som menniskan skulle genom de förre göra föreök, att öfvertala de
sednare att underkasta sig hennes välde? Och de sednare skulle
svara med trotsigt lugn: »du kan fälla, men icke böja mig». Då
Kellgren säger:
»Och lunden hviskade om nöjen
Och skogen suckade om qval»,
talar väl en verklig skald; men skogens »tunga suck» är, icke blott
eller icke ens egentligen, ett uttryck af qval. Den är afskräckande
för många, men starkt lockande för andra. För den poetiskt sinnade
är skogen de djupa aningames hem, och för den, hvars lyerta
sväller af lusten efter fri handling, är den det glada jägarlifvets
tillhåll Den innehåller den af menniskan ännu icke genomträngda
och besegrade naturens raystére; den är för den allvarligt
skärskådande betraktaren en ännu qvardröjande sphinx, med sin obesvarade
gåta. De planterade träden äter äro tolkar af menniskans
eröf-ringskraft af den i sin vildhet och sjelfberoende ännu fortlefvande
naturen. Denna eröfring innebär väl strid, men det är väl just
sjelfva trädplanteringen, som ådagalägger det den icke utföres med
vild förstöringslust, utan med vördnad för det lif, hvaraf både den
gamla och den nya skogen äro gemensamma, ehuru olikartade,
utvecklingsformer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
