Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Rudbeck (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifver henne, förbättrar och förädlar hon icke blott sin ställning,
utan äfven sig sjelf, gick han honom ganska nära; och uti
fosterländskt nit och trogen uppoffringskraft för det allmänna bästa, var
han utan tvifvel hans öfverman. Man synes således hafva haft skil
att vänta, det genom honom skulle äfven hos det Svenska folket
hafva utvecklat sig den ädlare ande, som förmår menniskan att vårda
naturen och lifvet, af en annan och högre bevekelsegrund än blott
och bart vinstberäkningens och, som, då den genomtränger ett helt
folk, utgör en nödvändig och letvande grund icke allenast för
välstånd utan äfven för all verklig bildning. Men till en sådan
inflytelse på det allmänna tänkesättet, vare sig at Rudbeck eller någon
annan, finnes, såsom bekant är, icke något spår.
Vid sitt lärarekall ledsnade Rudbeck mycket snart och
försummade i hög grad dess åligganden. Det är och förblifver en stor
och outplånlig fläck i hans minne. Man kan väl möjligen försöka
att till hans ursäkt anföra, det han, som hade ovanliga gafvor för det
academiska lärarekallet i stort, da cathedern omgifves af talrika, bildade
och i forskuingens högsta frågor vettgirigt deltagande åhörare, icke
kunde passa för eller uthärda med detta kall, sådant det kan äga
ium i Norden, der åhörarena äro få och vanligen föga bekymra sig
ora någon annan kunskap, än den de sjelfve för sin framtida utkomst
behöfva, och der det således framför allt af läraren fordras
tålamod, att oupphörligt återupprepa forskningens propædeutiska läror
och fördrag samhet både med tröghet och de flesta anlagens
inskränkthet eller medelmåtta; men detta kan icke gälla till haus
urskuldande. Skyldighetens fordran är helig, och att den så måste
anses äfven af medborgaren och embetsmannon, sammanhänger djupt
och innerligt med samhällets bestånd och lycka. Att känna
skyldigheten tung, i stället för att finna sin fröjd i dess fullgörande, år
redan en afvikelse ifrån det rätta, men att missbruka sitt anseende
och den ynnest man hos samhällets mägtige förvärfvat, till en
till-låtelse, att alldeles försumma den och inför sitt samvetes domstol
låta utmärkta naturgåfvor, personliga företräden och i andra
rigt-ningar förvärfvade förtjenster berättiga dertill, år och förblifver
klan-dervärdt. gåfvorna och förtjensterua må för öfrigt vara hvilka som
helst. Dessutom borde en man med Rudbecks hufvud och hjerta
hafva insett, att den abstracta kunskap, som tillhör de egentlige
tån-karne och är traditionell blott inom deras fåtaliga class, icke utgör
den verkliga bildningen, utan endast en rot dertill, och att den, för att
till den förra öfvergå, måste innerligt återförena sig med lifvet sjelft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
