Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenhams Pathologi och Nosographi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åsigt af sjukdomens individuella form, och hans uppfattande af dess
pandemiska gestalt, eller såsom genomgripande större folkmassor eller
till och med hela slägtet.
I afseende på den individuella sjukdomen förtjenar det först
uppmärksamhet, att Sydenham betraktade den, såsom process, såsom i
följd af inre nödvändighet fortgående och sig oupphörligt förvandlande
modification af lifsprocessen och ej såsom en utifrån tillkommen
tillfällighet, som väl störande eller hämmande lifvets verksamhet dock
dermed icke har något inre sammanhang och fortfar, oförändrad eller
åtminstone blott tillvexande, kortare eller längre tid,alltefter som lifvets
reaction eller yttre inflytelser förmå förstöra eller aflägsna den. Så
tydligt och i ögonen fallande det äfven tyckes vara, att denna
Syden-hams åsigt år sann och rigtig, har dock den motsatta meningen
genom hela den nyare literaturen varit den öfvervägande.
Benägenheten att betrakta sjukdomen, såsom blott local och stående till
lifsprocessen i ett blott yttre förhållande samt, såvidt den af sig sjelf beror,
ej underkastad andra förändringar än blott quantitativa, har djupt
genomträngt den nyare medicinens både betraktelsesätt och handling,
och det enda egentligen större undantaget derifrån utgöres af de
py-rethologer, som i strängare mening följt Sydenham såsom anförare.
Genom detta upplyftande af det topiska i sjukdomen till hufvudsak
och till det densamma causalt bestämmande, jemte fömekelsen eller,
måhända rättare, förgätenheten deraf, att sjukdomen i följd af en inre
nödvändighet är underkastad qualitativa förändringar, träder den
nyare medicinen i en skarp motsats till den gamla eller
Hippocratiskt-Galeniska pathologien, uti hvilken den inre nödvändighet, i följd
hvar-af sjukdomen efter en sträng regel förändras, såsom bekant, utgör den
hufVudsakliga grundtanken. Det är ock i följd deraf, som de gamles
hufvudläror, nämligen om crisis, typus, och stadierna, i sednare tider
blifvit dels alldeles icke dels endast ytligt bearbetade och mer eller
mindre antagit characteren och betydelsen af blott fomlemningar.
Sydenham, ehuru han, såsom redan år sagdt och längre fram skall
visas, icke hade ifrån de gamla traditionellt uppfattat sina åsigter,
utan utvecklat dessa genom egen meditation, öfVerens6tämmer dock
i det nu ifrågavarande afseendet fullkomligt med dem, och det år
hufvudsakligen derigenam som den benämning, man i allmänhet
honom tillagt, af den nyare tidens Hippocrates, blir sann, rättvis och
träffande. Men Sydenhom gick uti uppfattandet af
sjukdomsprocessens inre nödvändighet och den deraf beroende regeln för dess form
och förlopp vida längre än de gamle pathologerne, emedan han yrkade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
