Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenhams Pathologi och Nosographi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom jag oiVanlöre ledan yttrat, tager man felt, om man
betraktar denna Sydenhams åsigt, såsom en fulländad theori. Den är,
såsom nästan allt hvad Sydenham yttrat, genomträngd af en djup
ejieculativ forskningsande, och utgör följaktligen en hypothes, som
först genom fortsatta forskningar kan utveckla sig till en
genomgripande och fullständig theoii. Skall man nu kunna göra rättvisa åt
Sydenhams åsigt, begripa den, bestämma dess verkliga värde och
således afgöra om den innehåller sanning eller ej, måste man
hufvud-sakligen hålla sig till dess p rincip och mindre till den ofullständiga
form, hvartill Sydenham, inskiänkande sig till blott sina egna
iakttagelser och saknande alla de bidrag, som nyare tiders forskningar
ifrån flera håll erbjuda, förmådde utveckla den.
extra illam nusquam comparet, cujusmodi febres idciico Stationariae
nobie audiunt L. C. p. 41.
— — existimandum omnino est, nullam diathesin in ipso aére supponi
debere, quae hunc hoc in loco epidemicum propaget, alium vero longe
diversum in alio non ita multum distante, hoc enim si fieret (fit autem
subinde) quilibet ventorum motus constitutionem difilare valeret; vero
autem similius mihi videtur hunc vel illum particularem aéris tractum,
effluviis repleri a minerali aliqua fermeniatione, quae aärem, per quem
feruntur, particulis nunc huic animalium generi, nunc alteri, exitialibus,
contaminantia, morbos variis terrae adfectibus adpropriatos eo usque
propagant, donec exspiraverit subterranea illa halituum minera; quae
pariter in novam denuo fermentationem api possit, ex reliquiis nempe
materiae exolescentis. — — — — Mihi vero, qui non ultra quam ree
ipsa loquitur sapere audeo, perinde est, an haec an alia aliqua
hypo-thesis phaenomena rectius solvat. L. C p. 235.
Quocirca opinari mihi fas sit, morbos certas habere periodos, pro
occultis illis atque adhuc incompertis »Iterationibus, quae ipsius terrae
accidunt visceribus, pro vaiia scilicet ejusdem aetate ac duratione;
quodque, sicut alii morbi jam olim exstitere, qui vel jam occiderunt penitus,
vel »tate saltem pene confecti exoleveie, et rarissime comparent
(cqjus-modi sunt lepra atque alii fortassis nonnulli); ita, qui nuno regnant,
morbi aliquando demum intercident, novis cedentes speciebus, de quibus
nos ne minimum quidem hariolari valemus. Haec se ita res habere
potest, quidquid de ea videatur nobis βραχνβίοίΰr, qui heri tantum nati
sumus, cras forte interituri: neque quas de morbis auctores, vel
antiquissimi, congesserunt rationes, aevi multo productioris, si cum
antiquissima mundi epocha eae conferantur. L. G. p. 241.
Den sist anförda citationen är märkvärdig både derföre att
Sydenhams idé om sjukdomsprocessens oupphörliga och fortg&ende
förvandlingar der är bestämd t uttalad, och derföre att den tydligen visar det han,
icke en gång i afseendo på lepran, tänkte på det ur folkmassan sjelf
utgående degenerativa momentet, utan härledde äfven den ifrån den
telluriska constitutionem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
