Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenhams Therapi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medverkan med sig utesluta några menskliga krafter, af hvad
beskaffenhet de äfven vara må, utan tvärtom att i högsta möjliga mått
med sig införlifva dem alla. Det tillhör således medicinen å ena
sidan att till lif och verksamhet framkalla alla de mångfaldiga
kärlekens magter, som slumra i menniskonaturens rika sköte och
der-igenom göra äfven det skenbart ringa stort; och den andra, att
framför allt med sig införlifva mensk\ighetens högsta kraft, den
främste ledaren i allt, som sträfvar till fortgång och förbättring —
vetenskapen. Men om vetenskapen skall här kunna göra sig
gällande såsom ledare till det verkliga målet, måste den sjelf
underordna sig menniskokärlekens fordran och erkänna yrkets ändamål,
såsom heligt och stort. Om åter detta sker, ger vetenskapeu åt
medicinen betydelsen af en forskning, som leder ej blott till insigt
i dödens verklighet och till kännedom af sjukdomens och eländets
djupt förborgade rötter, utan äfven till öfvertygelse om lifvets
gudomliga ursprung. Men det är ej blott åt tänkesättets religiösa kraft
inom den vetenskapliga forskningen, som medicinen, genom on sådan
försoning med vetenskapen, kan gifva skydd; utan äfven åt naturens
himmelska gåfva, snillet. Om nämligen vetenskapen afsöndrar sig
ifrån lifvets fordran och sluter sig inom sig sjelf, grundlägger den
ett dogmatismens välde, som mägtigare än något annat kufvar det
verkliga snillet och, åtminstone hos de flesta, förvandlar det ifrån
positiv ingifvelse till blott receptivitet för traditionella läror. Då
den, emot den classiska bildningens traditionella lärobyggnad
tita-niskt djerfve, men oaktadt alla sina många skuggsidor vidunderligt
store Paracelsus, emot lärdomen och vetenskapen yrkade ej blott
lifvets och erfarenhetens, utan äfven snillets rätt och magt, var haus
protest, ehuru ytterlig och öfverdrifven, dock hvarken orättvis eller
opåkallad.
I Grekernas åsigt af medicinens bestämmelse gjordes ej något
afseende på slägtets lidande i dess helhet. Detta bestämdes af
ödet, ro ötXov, och mot denna fruktansvärda magt förmådde icke
menniskokraften kämpa. Det var derföre endast det individuella
lif-vet, som var föremål för den Grekiska medicinens vård. Grekerne
anade det gudomliga i tillfriskningen och ansågo helsans
framträdande i oberoende och skönhet, såsom omedelbar följd af lifvets
seger öfver sjukdomen, men till den stora och omfattande idéen af
en, emot det menskliga eländet i alla dess former och rigtningar
utförd, strid förmådde de icke höja sig. Euthanasia,
barmhertighe-ten, de döendes vårdarinna, som då döden inbryter med öfverraagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
