Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenham och Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stona frågar, inom hvilket af dess områden denna föreställning
blif-vit genom de oruvexlande tiderna företrädesvis vårdad, såsom dess
högsta både theoretiska ock practiska princip? — kan väl svaret
svårligen häntyda på något annat än det medicinska. Den
Hippo-cratiska grundsatsen, att tillfriskningen är en uppenbarelse af lifvets
gudomliga magt och att läkaren endast såsom trogen tjenare åt
denna magt kan utöfva sitt kall, och derigenom vinna den seger
öfver sjukdomen som gör honom gudalik eller iøo&eoc — utgör
ännu i dag, åtminstone i theoreiiskt atseende, medicinens egentliga
lif8kraft af hvilken dess bestånd, förkofran och utveckling innerligt
bero. Jag vet det väl och erkänner det med bedröfvelse, att
oräkneliga ibland dess idkare, ej mindre förr än nu, både i ord och
gerning synts förneka denna grundsats, och gjort sig skyldige till
både hädelsens vidriga jargon och öfverraod i handling; men en
högre ande beberrskar det oaktadt deras yrke med en inre magt
som sträcker sig äfven till dem. En routinier äfven af den mest
crassa sort och som i sitt umgänge och dagliga lif väl kan
åberopas såsom representant af råheten och liderligheten, blir, då
yrkets kallelse i mer än vanlig grad genomgriper honom, mången
gång såsom det tyckes alldeles förändrad. • Då faran och plågan och
sorgen och den hotande döden omgifva sjuklingeus bädd, och
konstens kallelse blir så allvarlig och stark, att den framtvingar
läkarens innersta till lydnad, sönderspränges råhetens och hånets yttre
skal och han aflägger, i känsla och handling om också icke alltid
i ord, en vördnadsfull bekäunelse af sin tro på lifvets gudomliga
magt Att inom medicinens theoretiska cultur flerfaldiga meningar
tid efter annan herrskat hvilka uppenbart strida emot uppfattandet
af lifvets positiva betydelse, kan icke nekas, men detta bevisar
endast att medicinen haft inom forskningens område hårda strider att
bestå, emot främmande forskningsarters dit inträngande reactioner,
och beklagligen ofta nog varit vanmägtig att emot dem
upprätthålla sig sjelf. Dock kan det utan öfverdrift påstås, att medicinens
här antydda egentliga grundkraft icke ännu blifvit af dessa
främmande meningar verkligt underkufvad, utan lefver ännu; och det
kraftigaste vitnesbörd om dess genom tiderna fortfarande
verksamhet är att alla begrepp, åsigter och föreställningar, uti hvilka
lifvets positiva idé utgör den hufvudsakligt bestämmande tanken,
utgått ifrån eller åtminstone haft ett innerligt sammanhang med
medicinens cultur. Det vittnar således hvarken om kunskap, insigt
eller rättvisa, att vid betraktelsen af medicinen såsom kulturkraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
