Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenham och Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de förres vetenskapliga medicin intagen både af ovilja och fruktan,
och till skydd emot dess inträngande hos Romerska folket ställde han
käckt Iram de sednares vidskepelse i dess mest crassa form, på hvars
tillförlitlighet han sjelf på fullt allvar trodde. Såsom exempel derpå
raå lians föreskrift för behandlingen af luxationer och benbrott
anföras. "Luxum si quod est, hac cauUone sanum fiet. Harundinem
pr ende tibi viridem P, IV aut V longam. Mediam diffinde, et duo
homines teneant ad coxendices. lncipe cantare in alio. S. F
motas vceta daries dardaries astataries dissunapiter, usque dum
coé-ant. Ferrum insuper jactato. Ubi eoierint, et altera alter am
teti-gerit, id manu pr ende, et d extra sinistra præcide. Ad luxum aut
fracturam alliga, sanum fiet, et tamen quotidie cantato in alio, S.
F. vel luxato. Vel hoc modo, huat, hanat hxtat, ista pista sista,
damiabo, damnaustra et luxato. Vel hoc modo, huat, haut ista
sis tar sis ardatmabon dunnaustra.*) **)
I)e Europeiska folkens egen vidskepelse hade således, ifrån ej
mindre Romame och Orientens folk än ifrån Hellenernas med
Chri-stendomens cult införlifvade bilderdyrkan, en ymnig traditionell
näring, och erhöll derigenom under medeltiden en andlig magt, som
genomträngde alla culturens områden och var måhända större än hon,
med undantag af den verkliga råhetens tidskiften, någonsin varit
förut. Älven medicinen, i synnerhet den som hade folkets förtroende
och egentligen af dem anlitades, var deraf beherrskad eller, måhända
rättare, hade deruti sin egentliga rot och grund. I det sextonde
seklet tick detta vidskepelsens välde öfver medicinen ytterligare skydd
af den snillrike Paracelsus och hans anhängare, och bibehöll uti
folktron den djupa rot, som oaktadt den fortgående culturens deremot
skarpt tiendtliga character, fortlefver ännu och tid efter annan
skjuter upp i mångfaldiga, etter de herrskande meningarnes vexlande
skepnader sig modificerande practiska rigtningar, hvilka väl i
allmänhet äro snart förgängliga, men dock ofta för en kortare tid
mötas af mängdens enthusiastiska förtroende. Den nyare tidens
egentliga medicin eller den, för hvars förnämste antesignan man har skäl
*) De re ruetica Cap. 160. Såvida ännu en eller annan torde fin-
nas, som i full styrka bibehåller den traditionella tron på de latinska
ordens och talesättens magiska magt, kunde möjligen af honom äfven
den gamla Catonska visheten respecteras och försök kunna göras med
dess tillämpning. Läkare i allmänhet hafva för mycket tvifvel i själen
att dertill kunna bevekas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
