Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En blick på Linnés minne (1856)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För nära 128 år sedan satt i denna trädgård emot hösten en
fattig student och grubblade på sitt öde. Han hade redan fyllt sitt
tjuguförsta år och var nyss uppkommen ifrån Lund, der han ett par
år förut hade börjat sina sjelfständiga studier. Han hade tillryggalagt
större delen af den långa vägen till fots, och derunder sällan haft
tillfälle att förtära något egentligt mål. Hans skor voro utslitna
och hans kläder trasiga; med ett ord: nöden hade fattat honom med
sin jernhand och hotade att draga honom ned i förderfvet. Men i
hans inre rörde sig mågtiga aningar. Naturen hade med alla sina
blomsterögon blickat in i hans själ, och med underbar magt kallat
honom till åskådningen af sitt verkliga anlete, och hans innersta
båfvade af längtan att följa denna kallelse och ihärdigt beträda
forskningens branta bana. — Då inkom i trädgården en äldre man,
klädd i prestdrägt och af ett vördnadsbjudande utseende. Det var
Domprosten Celsius som, då sysselsatt med utarbetningen af sitt
berömda verk “Hierobotanicon-, ofta besökte detta ställe för att,
så godt det då för tiden lät sig göra, egna sig åt botaniska studier.
För Celsius kunde en fattig, med sitt öde kämpande student icke
vara någon ny eller ovanlig syn, men han hörde hvarken till de
tröga, kalla själar, som äro otillgängliga för snillets prestige, eller
till de högmodiga, som retas till afundsjuk harm deröfver, utan rörd
af de besynnerliga djupt anningsfulla svar han vid samtalet om
botaniska ämnen, af den unge mannen erhöll, inbjöd han honom i sitt
hus och försedde honom med lifvets förnödenheter. Och hvad blef väl
sedan denne yngling? Han är obestridligt nordens ryktbaraste man,
ty dit våra bjert lysande sagominnen ej förmått utsträcka sitt rykte,
och der Oden sjelf år ett obekant ljud, der känner man
blomsterkonungens namn, och, såsom Wahlenberg lika sannt som skönt
säger, af allt Svenskt är Linnés namn det sista, som försvinner för
vandraren till jordens aflägsna trakter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
