Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En blick på Linnés minne (1856)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stjernan för min forskning, mina betraktelser och min
lärareverksamhet. Jag har icke haft tid att besöka Linnés egentliga
forskningsfelt, utan blomsterverlden är för mig ännu i dag ett väl med stark
värma älskadt, men dock i afseende på den veteuskapliga
uppfattningen af dess yttre rikedom främmande land. Men hans
verlds-åskådnings grundidé har varit mig helig, och Linnés aning att det
är medicinen, som har bestämmelsen, att till fullständig
vetenskaplig magt utveckla lifvets idé, har jag känt såsom en mitt lärarekall
åliggande förbindelse. Derigenom har jag förvärfvat å ena sidan
den verkliga lycka, att öfver mitt nattomhöljda forskningsfält, der
det menskliga eländets förferliga storhet annars skulle bragt mig
till förtviflan, min tanke åtminstone inför min egen betraktelse
förmått sprida en ljusare dager, och å den andra den insigt i ungdomens
betydelse, i följd hvaraf jag kunnat gå den till möte med både
kärlek och vördnad, och fått åtnjuta ett återsvar, som sällan fallit
på en akademisk lärares lott. Äfven min vördnad för qvinnan och
kärleken, har så vidt den kan kallas vetenskaplig, Linneiskt ursprung.
Men jag har det oaktadt såsom vetenskapsman uträttat ganska litet,
och min sannolikt mest klandervärda försummelse är, att jag icke
engång försökt, att genom ett utförligare verk uttala min emot de
rådande meningarne allvarligt stridande öfvertygelse. Till min
ursäkt torde dock åtskilligt kunna anföras. Men detta är bär
alldeles likgiltigt och hör icke till mitt ämne. Det är nog att jag nu
på min ålderdom ärligt bekänner min genom långvariga och
ihärdiga studier utvecklade och bekräftade öfvertygelse, att medicinen
icke kan blifva verklig vetenskap utan genom utveckling at
Linnea-nismes egentliga grundtanke, och att hvad jag nu hos mina åsigter
kan anse hafva någon verkligt vetenskaplig betydelse, är med denna
grundtanke fullkomligt öfverensstämmaude. Jag tror mig således hatva
rätt, att kalla mig för Linnés lärjunge, ehuru min kunskap i
botaniken är så godt som ingen. Denna rättighet åter, hvilken jag
sålunda vågar tillerkänna mig, uppfyller min själ med verklig, stark
och nästan öfversvallande glädje, ty derigenom blir det stora problem,
som är medicinen förelagdt, fullkomligt klart i min föreställning,
och min själ genomtränges af det upplyftande hoppet, att hon en
gång skall vinna förmåga att lösa det, ocb derigenom blifva mägtig
att träda fram såsom mensklighetens genom eländets djupa och rika
erfarenhet uppfostrade och verkligt nyfödda ande, hvilken skall med
ny, himlaburen culturkraft genomtränga verlden och om möjligt
fullborda nyfödelsens verk. Men då jag nu vid min lefnads afton fat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
