Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ståndpunkt, ifrån hvilken han med fri blick kan öfverskåda flera
eller färre af kunskapsodlingens områden, och, ntan att uppoffra sin
sjelfständighet tillegna sig dem. Då det knappt finnes något
mensk-ligt vett, som icke antingen i tbeoretiskt eller practiskt afseende kan
för medicinens äudamål vara användbart, är det af vigt, att läkaren
utvidgar området af sina kunskaper, men med vilkor, att hans
öf-vertygelses utvecklingskraft, derigenom icke kränkes, ty dennas frihet
och magt öfver hans tankeverld, sammanhänger så väsendtligt med
hans yrkes inre lif, att inga kunskaper, af hvad namn och
beskaffenhet de vara må, kunna ersätta bristen derpå. Läkaren skall äfven
derföre tt o mer på sin eyen erf arenhet än pä hvad andra
berätta om sin. Detta är dock lättare sagdt än gjordt Den gamle
läkaren har mången gång i ensligheten af en aflägsen landsort
nit-fullt utöfvat sitt yrke, och under stora mödor, bekymmer,
motgångar och hårda pröfningar af många slag, genom ihärdighet i
sökandet af det rätta och sanna, förvärfvat sig en verklig erfarenhet, på
hvilken ham tror, och de practiska maximer, som derigenom hos
honom utvecklat sig, följer ban med mer eller mindre framgång.
Men han träffar någon ung man, som talar vidt och bredt om sin
erfarenhet, hvilken dock icke är verklig, utan nyss tillsvidare lånad
af lärare eller författare. Dock blir den gamle deraf förbluffad och
häpen, fattar misstroende till sina egna grundsatser och slutligen
förkastar dem. samt ger sig åstad för att enligt det fördöraliga
talesättets lydelse följa med tiden. Då han åter är för tungfotad att
göra detta med framgång, blir följden vanligen den, att i hans inre
uppkomma osäkerhet, förvirring, tvifvel och slutligen leda till yrket
eller alla de bedröfvelsens mörka moln, som ofta fördunkla den
ädelsinnade läkarens ålderdom. Så går det till nu och så har det väl
gått till i alla tider; men derigenom blir en rik fond af verklig
erfarenhet dödad och begrafven; och man måste väl räkna detta såsom
en stor förlust för läkareyrkets character. Det är dock något i vår
tid, som betydligt förhöjer detta onda, och detta består i den
förunderliga språksarahet som utgör en af dess utmärkelser. Man
talar nu mycket men tänker deremot temligen litet Mannen, som
vill vara på modet och gälla något vare sig i det offentliga lifvets
sammanträden, eller på de lärdas möten eller i salonemas
sällskapskretsar, måste tala. men då han vill, så mycket som möjligt är,
slippa mödan att tänka, ställer han sig under anförareskapet af dem,
hvilkas tal är af den art att det spar hans hjerna och understöder
hans tunga, och derigenom uppkomma dessa besynnerliga opinions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
