Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är dock ej blott Shakspears tragiske hjelte, ej blott
Mao-beth, som säger dessa hårda, läkarekonstens förmåga så djupt
förhånande ord. På sin vandring genom jemmerns och tårarnes dal
får läkaren i allmänhet, om ej från enskilda sjnklingars bröst,
åtminstone från den af sina passioner sönderslitna menskligheten sjelf,
höra något, , som liknar dem, i fall han har förmåga att alls
förnimma något, som kommer från detta inre djup. Den väl ej
högljudda, men mägtiga grundton, som genomtränger smärtans och
sorgens mångfaldiga klagoljud, och ger åt dem alla en fruktansvärd
sammanhållning, lyder, om man vill försöka att öfversätta den i ord,
ungefår så här: »Det är icke min kroppsliga varelse, kreaturet,
hunden, hvari den förfärliga process, som förstörande genomgriper
mig och den ena gången efter den andra förkrossar mig och röfvar
ifrån mig lif, helsa, frid och lycka, har sin egentliga utgångspunkt;
utan tvertom skall du söka dess djupaste och mägtigaste rot uti
menniskan sjelf, i detta uppåtsträfvande, som tillhör mig såsom
sådan och hvilket å ena sidan vill eröfra verlden, naturen och mitt
eget slägte och göra dem underdåniga uuder min vilja, och å den
andra i mitt innersta käuner det eviga budet, som utgör den
mensk-liga bestämmelsens heliga lag, i följd hvaraf menskligheten är
organ för den stora förvandlingsakt, som skall återföda friden på jorden.
Det är nämligen ur denna inre strid mellan det goda och onda,
som alla mina lidanden såväl kroppsliga som andliga egentligen utgå.
När du vänder din verksamhet uteslutande emot det kroppsliga,
uträttar du i hufvudsaken intet; du försöker att mildra och upphäfva
det menskliga eländet, men du griper i de yttersta qvistarna af
dess väldiga träd och lemnar dess djupa, giftiga rot qvar. Du är
då i afseende på det stora och hufvudsakliga ändamålet med dina
arbeten en vanmägtig krympling; du liknar dvergen, som fattar
väderqvarnens vinge, eller barnet, som flägtar med sin solfjäder för
att hejda nordanstormens fart» — Jag hörde en gång en man,
som gerna talade hånfullt om medicinen, yttra: »Då skakningar
genomgripa samhället och förlama dess lagar, vilda passioner få magt
öfver tänkesättet och i följd deraf förödelsens furier genomtåga
verlden och förvandla den till en skådeplats blott för jemmer, vanvett
och brott och man ställer läkaren upp deremot såsom en stridsman
emot sjelf förstörelsens grundkrafter, är han med alla sina
pulveraskar, pillerburkar och tintcurflaskor en särdeles ömklig gestalt en
verklig ’chevalier de la triste figure\» Sådana ord äro hårda att
smälta. Men vi kunna träda upp deremot och säga till vårt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
