Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om han äfven blifvit född utan händer. * Såsom bekant har poösien
i seduare tider förlorat sin allmänna betydelse och sammankrympt
till ett specialbegrepp, samt då hon derigenom försummar att vara
det mägtigaste uttrycket af sin inre lefvande grund, sjelf affallit
deri från ocb blifvit slaf under imitationen.
Äfven läkarekonsten har ett ideal, hvaraf den lefver; ty utan
detta skulle dess utöfning blifva för tung för mensklig förmåga. Men
det har sin varelse så djupt i läkarens innersta, att han knappt
sjelf förmår uppfatta det i klar föreställning. Detta ideal är
till-friskningeu, det från dödens bot befriade och återvändande lifvet.
Efter mötet med detta längtar han beständigt och denna längtan
fostrar upp i hans bröst tvenne kärlekens magter, som blifva hans
ledande skyddsenglar genom lifvet Den ena af dessa är kärleken
till patienten. Det innerliga förhållandet mellan läkaren och den
sjukling, han vårdar, är af en så egen art att väl ingen kan göra
sig en tydlig föreställning derom, utan att sjelf hafva erfarit det
Patientens återsvar på läkarens kärlek är ej sällan öfverdrifvet och
det är derigenom, som den sednares moraliska kraft och medvetande
af sitt yrkes helighet ej sällan ställas på de hårdaste prof. De
flesta läkare hafva sannolikt skäl att aflägga den bekännelsen, att
isynnerhet i deras yngre år inga dödsfall förorsakat dem en bittrare
sorg, än deras patienters, och det är först i en moguare ålder, då
genom yrkets utöfning känslan blifvit icke slö eller hård, utan stark,
som denna sorg kan besegras. Den tillfrisknande åter, isynnerhet
då läkaren med säkerhet vet, att det är han, som återkallat honom
till lifvet, är den skönaste ocb gladaste syn, som någonsin kan möta
hans blick. Men en ännu starkare kärlek är den, hvilken läkaren
fattar för sitt yrke. Denna kärlek, ehuru den i grunden beror på
naturligt anlag, uppkommer dock först egentligen genom framgång.
Den känsla, som läkaren genom framgång i sitt yrke erfar, år väl
den mest upplyftande, som någonsin kan genomtränga ett
mennisko-hjerta. Den är i sanning öfvermenskligt stor. Deremot år känslan
af motgång, isynnerhet då läkaren tvifiar på rigtigheten at sin
behandling, så förfärlig, att den kan förbittra lifvet för alltid. De
aflidna patienterna förvandla sig till spöken, som oupphörligt förfölja
hans fantasi och tvinga honom, att den ena gången efter den andra
med sin betraktelse genomgå deras sjukdomshistorier, för att
efter-leta sina dervid begångna fel. Dessa betraktelser kunna sällan
anställas, utan att framkalla bittra sjelfförebråelser, rättvisa eller ej,
och de lidanden, som derigenom väckas, äro så djupa, att de knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
