Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inflytelser göra det; för det andra skall han använda vissa medel,
som dels framkalla de afsöndringar, hvilka tillhöra den förberedande
crisen, och dels verka till framkallande af sömn, hvilket i den
af-görande crisen är hufvudsak. Men utom detta, innehåller läkarens
förhållande till crisen och tillfriskningen ännu något, som år af vida
djupare betydelse och sannolikt utgjorde hufvudsaken uti den
mystiska föreställning, Hippocrates hyste om läkaren, såsom naturens
tjenare. Detta åter består i hans psychiatriska förmåga, i styrkan
och helsan hos hans egen andliga pensonlighet, hvarigenom han kan
icke blott ingifva den sjuke mod och hopp, utan äfven så införlifva
sig med hans återvändande lif, att energien hos detta derigenom
för-höjes. Det psychiska är, såsom ofvanföre är sagdt, det omedelbara
uttrycket af det primitiva i lifsprocessen, och hvad som verkar till
förhöjande deraf, måste således äfven befordra och öka
tillfrisknin-gens kraft och framgång. Men detta hör till läkarekonstens
innersta mystére, hvilken de rådande meningarnes förlåt, nu mer än
någonsin förr, fördöljer. — Om, såsom ofvanföre är sagdt, betraktaren,
då han fullständigt och fördomfritt uppfattar sjukdomens och
till-friskningens facta, måste finna, att all timlig varelse icke allenast
är förgänglig och saknar i sig sjelf grundad verklighet, utan äfven
att då den genom sina egna ifrån iifvets magt emanciperede krafter,
bestämmer sig sjelf, bestämmer den sin undergång; och att således
sjelfförstöring är sjukdomens väsende; måste han å andra sidan äfven
inse att tillfriskningen eller det återuppkommande lifvet är ett öfver
den gamla, sjelfförstörda varelsen segrande, absolut och ursprungligt
vardande. Vardandet är således verklighet och icke varelsen. Detta
år medicinens inneboende grundtanke; men då pathologen i sin
meditation söker att utveckla den, måste han inse att den står i öppen
strid med de meningar, som nu äro rådande inom
vetenskapsodlin-gen, så väl de empiriska som de phiiosophiska. Empirismen
erkänner nämligen den concreta varelsen såsom ursprunglig verklighet,
och philosophien den abstracta eller idealiserade. Om nu åter
läkaren af respect för litteraturens auctoriteter icke vågar att yttra den
mägtiga tanke, som omedelbart utgår ur hans dyrköpta erfarenhet,
knappt att hysa den, stadnar medicinens vetenskap i sin utveckling,
dess bestämmelse af culturkraft går förlorad, och dess idkare
genomträngas af längtan efter emancipation ifrån vetenskapsodlingens
gemensamhet.
Vardandet kallades af Grekerna yvau och af Romarne natura;
ty stamorden till dessa namn yvo) och nascor betyda begge födas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
