Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Det lyser för oss om söndag.
Svaret kom så lugnt att gubben försagd släppte hennes
händer och hela församlingen satt där och stirrade på sina
nästippar. Men så snart Tora lämnat rummet blev det åter liv
i gubbarna och de beskärmade sig gruvliga över flickan, som
svek en rask ung sjöman för den där ockrarens skull. Då
tröt mutters tålamod och med händerna i sidorna sade hon:
- Det är väl bättre att ta en stenrik och stadgad man
än en sån där spelevinker till sjöman. Sjöfolk är väl nyttiga
till något de med, eftersom Gud skapt dem. Men i land gör
de då inte annat än sliter munläder och krogbänkar!
Sade och följde sin dotter.
Det var då ändå för starkt, tyckte gubbarna. Jaså de sleto
mutters bänkar. Nå, det skulle de låta bli, det fanns väl andra
krogar i hamnen. Och så reste de sig som en man och
troppade av till »Cap Devil». I dess trädgård stötte de samman
med Knuts kamrater och andra sjömän. Stor och hetsig
rådplägning. Skulle de verkligen tillåta att ockraren knep tösen
från deras kamrat? Ingalunda! Det vore en skam för dem
alla. De begåvo sig ned till hamnen, där lyckoskeppet låg
och tog in last. Knut var redan i arbete. De ropade honom
fram till relingen. Han skulle följa med dem upp till Eneman,
så skulle de nog tala förstånd med gubben. Knut stod där
och betraktade sina nakna fötter. Det syntes nog, hur plågad
han var. Slutligen svarade han:
- Vill ni göra mig en tjänst, så tala aldrig mer om den där
flickan. Hon har gjort sitt val och nu har jag gjort mitt.
Jag sätter inte min fot i land förrän bröllopsklockorna ringt,
det lovar jag.
Svaret verkade ju nog avkylande, men riktigt ville
hetsigheten inte lägga sig. Och Knuts kamrater kommo överens om
att nog skulle de väl spela gubben något spratt.
Samuel Eneman levde i lycklig okunnighet om de onda
anslagen. I alla händelser hade han icke tid att ägna dem
en tanke. Han hade segrat, han triumferade. Vad folk tyckte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
